Hellre Europa än Afrika!

Det är måndag eftermiddag, och tidningen ska tryckas följande dag. Av någon anledning ligger flera av oss lite efter och sitter fortfarande och filar på våra artiklar.

Vår duktiga skribent Gunvor Karlström skriver på ett av sina expertområden: det franska presidentvalet. Hon pustar och stönar och reser sig titt som tätt från stolen.

– Det är alldeles för mycket! Det finns för mycket material! Folk bara fortsätter skicka artiklar till mig med nya grejer hela tiden, beklagar hon sig dramatiskt.
– Hmpf, svarar jag bara och vänder mig mot datorn igen.
– Det är sant! Jag vet inte hur jag ska få plats med allt, börjar Gunvor igen lite senare.
– Och koncentrera sig på det viktigaste…Suck.

Jag försöker ignorera. Inte ska hon få någon sympati från mig, tänker jag surt. För mycket material – ska det vara ett problem, eller?

För själv sitter jag med ett annat presidentval – Nigerias. Och där finns det också mycket material. Om korruptionen vid röststationerna. Om våldet vid röststationerna. Om de uteblivna valsedlarna. Jag kan rabbla problemen med detta val baklänges i sömnen. Korruption, våld, kaos… Korruption, våld, kaos… Inte mycket att fylla en artikel med.

Jag letar febrilt. Kontaktlinserna torkar nästan fast i ögonen efter alla timmar framför internet. Det jag vill ha är inte så märkvärdigt. En fjärdedel av vad Gunvor hittar om Frankrike skulle räcka. Typ lite om kandidaternas politik. Kanske de har åsikter om utrikeshandeln? Eller, ett hett ämne för stora delar av den afrikanska kontinenten, om Internationella valutafonden och Världsbanken? Är de för privatiseringar? Skatter? Men icke. På flera ställen står att alla de tre ledande kandidaterna är muslimer. Men kan de räknas som höger eller vänster? Inte den blekaste.

Den valda presidenten, Alhaji Umaru Yar’Adua, fick stort utrymme i en lång intervju i nigerianska Daily Trust några dagar innan valet.

Äntligen, tänker jag lättad. Här finns något att bita i! Men smärtan skjuter sig igenom huvudet vid läsandets början.

”Har du någonsin haft en näradöden upplevelse eftersom du är så djup när det gäller många saker?” (Det hade han inte.) ”Spelar du verkligen squash?” (Ja, det gör han.) ”Vad vill du lära nigerianer?” (Tålamod, uthållighet och hårt arbete.)

Presidentvalet skedde alltså i Afrikas folkrikaste nation, världens åttonde största oljeexportör. Men det verkar inte ha någon betydelse för världens press. Inte för BBC, Dagens Nyheter, nigerianska Vanguard, vänstertidningen Green Left Weekly (som inte skrev någonting alls)… Korruption, våld och kaos är viktiga nyheter, politiska program inte. Kanske de resonerar som så att med all den där korruptionen så har politiken och ekonomin ingen betydelse.

Jag skriver långsamt ner en intetsägande mening och raderar den igen. Och blänger bort mot Gunvor som sitter och knattrar mellan högar med artiklar och e-mail hon har fått ta emot. Nästa gång ska jag minsann kräva att få skriva om Europa istället!

Andra bloggar om: Nigeria, Afrika, Internationalen

En samhällskarta utan alternativ

I sanning, jag lever i mörka tider!
En panna som är slät
är ett bevis på känslolöshet.

Det var en dag i vintras då pendeltågstrafiken fullständigt brutit ihop. Jag stod i evig väntan i strilregn på ett busstorg som i snabb takt fylldes på med hundratals, så småningom tusentals passagerare från pendeltågen, såg några extrabussar anlända och fyllas utan att det ens märktes någon lucka i trängseln, armbågade mig fram till en plats på en buss och stod i tjugo minuter inpackad med kinden klämd mot tidtabellsstället, medan bussen rörde sig ett tiotal meter i taget på den igenkorkade trafikleden. Och samtidigt började rader ur en dikt av Brecht mala i huvudet.

Vid ett tillfälle tänkte jag en tanke jag inte skulle vilja att jag kunde tänka:
– Det kan inte vara någon som hoppat. För det brukar inte ta så lång tid att röja upp.

Likväl visste vi ju: även
hatet mot nedrighet
förvrider dragen.

Var det ändå inte en överspänd fixering vid denna dikt? För kollektivtrafikantens makabra expertis kan väl ändå inte jämföras med Brechts erfarenheter, när han skrev dikten 1938, fem år efter nazisternas maktövertagande, efter bokbål och i exil?

En tid senare gick jag på en Stockholmsgata, när lugnet bröts av ett skarpt ljud. Det var en busschaufför som prejat en bil som stod felparkerad, halvvägs in på busshållplatsen. Delar av plåten krasade och framlyktan hoppade ut som en slokande metallblomma.

De enda vittnena var jag och två barn som kom gående emot mig. Jag tror att vi alla tre ropade till, och våra uppspärrade blickar möttes. Jag tror att vi liksom tassade förbi utan att våga titta på chauffören. Vi delade en upplevelse, men jag hoppas att barnen inte delade min känsla av igenkännande.
Nästan så rasande är vi många som är. Varje dag går människor till sina arbeten och håller sin vrede framför sig som en överfull skål med vatten. Varje dag rinner det över för någon.

Även harmen över orätt
gör ju rösten skrovlig.

I denna tid då det ges ut handböcker om konsten att vara snäll, blir snällhet mer och mer en bristvara. Men var verkligen det gamla samhället snällare – finns det inte en tung historia av våld, förtryck och människoförakt? Jo men i det samhälle vi levde i nyss var riktningen framåt och uppåt. Missförhållanden var ännu inte lösta problem.

I nuet ritas samhällskartan om av människor som inte vill det men inte ser några alternativ. Vårdpersonal ansöker om avknoppning, för att inte köpas upp av vårdbolag – trots att det bara innebär att uppköpet skjuts upp till nästa upphandling. Hyresgäster i allmännyttan säger motvilligt ja till ombildning, för att inte ett bostadsbolag ska ta över. Rektorer köar för att ta över sina skolor, därför att de annars kommer att bli utsålda till en skolkoncern.

I det samhälle vi levde i nyss tror jag inte att man kunde höra det jag hört denna besvärliga kollektivtrafikvinter: passagerare på perrongen som hånskrattar åt högtalarnas bortförklaringar. Signalfel, växelfel, vagnfel, nedfallna ledningar, personalbrist, vagnbrist – det har bara varit att välja.

I nuet där kollektiv maktlöshet kopplas med medias, vetenskapens och arbetsgivarens fokus på individuella egenskaper, är Brechts rader om snällhetens historiska förutsättningar en välgörande motbild.

Vi
som ju ville bereda vår värld för vänlighet
kunde inte själva vara vänliga.
Men ni, när den tid kommit,
då människan är människan till hjälp,
tänk då på oss
med överseende.

Citat från ”Till dem som föds sedan” ur Bertolt Brecht ”Jag behöver ingen gravsten. Dikter 1917-1956”. Översättning: Jan Hammarlund

Andra bloggar om: Social välfärd, Välfärd, Kollektivtrafik