Bland hivmän och utlänningar

Det finns väl få saker som är så hemskt att läsa om som hivepidemin. Eller våldtäkter. Problematiken bakom dessa fenomen är komplicerad, och konkreta lösningar svåra att komma på. Dessutom handlar det om något som sänker människors livskvalité och, i alldeles för många fall, leder till döden. Som är djupt rotade i fattigdom, sexism och förtryckande strukturer. Allvarliga saker, med andra ord.

Just därför blir det extra obehagligt när vanliga massmedia slår upp stort hur ”hivmän våldtar unga offer” och liknande politiskt inkorrekta sensationella rubriker och underrubriker. Artikel efter artikel beskriver hur dessa lömska ”hivmän” stryker omkring på gatorna (bildligt talat; internet och barer verkar ha varit de föredragna rovområdena) på jakt efter ”offer”. Alternativt lurar in dem i långa förhållanden och får många gyllene tillfällen på sig att smitta dem. ”Hivmännen” har naturligtvis ett nationellt ursprung, vilket inte är svenskt. Det är tidningarna noggranna att peka ut. (Fast i fallet med ”27-åringen” har inget ursprungsland nämnts i de flesta artiklar – ska man då anta att han är en blond svensk, född i Sverige av ursvenska föräldrar?)

Hur många fel kan du hitta i dessa beskrivningar? I en tid när RFSU varnar för en kraftigt ökad spridning av hiv, och när rasismen frodas i folkvalda församlingar, är det mer än destruktivt att bygga upp en bild av personer som lever med hiv och icke svenskfödda som besatta av Mörkrets Makt, ute efter att förgöra de Oskyldiga och Värnlösa (kvinnor och svenskar). Spelar det någon roll var en våldtäktsman är född? Är det bättre att bli våldtagen av en svensk än av någon ”med afrikanskt ursprung”? Och om ”hivman” nu är en fastslagen kategori, betyder det att alla ”hivmän” medvetet har oskyddat sex med kvinnor just för att smitta dem?

Artiklarna som skrivs i ämnet föreslår just att så är fallet. Rasismen och hivfobin som genomsyrar rapporteringen är oansvarig, obehaglig, farlig och ingenting någon seriös journalist eller redaktör borde vilja förknippas med. Så var finns de seriösa skribenterna? De som aldrig skulle ta ordet ”hivman” i sin mun, än mindre sprida till miljontals läsare och göra till ett acceptabelt begrepp. De som förstår att man är inte sin hivsmitta, man bär på den. Att hiv är något som påverkar ens hälsa, men inte definierar ens personlighet. Var finns de skribenter som vägrar att sprida myten att det är ”utlänningar” som bär på viruset (förlåt, glömde nästan bort de homosexuella männen och knarkarna…)? De som menar att en våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt, och problemet ligger i det världsomfattande patriarkatet och kvinnohatet, inte i någon speciell kultur. Och som inte beskriver kvinnor som viljelösa offer som det är upp till var och en att överlista och förgripa sig på. Vi finns, men tyvärr inte på de stora tidningarna.

Visst finns det andra sätt att skriva nyheter på, utan att skapa ytterligare stigma för redan utsatta grupper. Det går att skriva nyheter som inte sprider skräck och fördomar. Som är lite nyanserade.

Som en motvikt till de reaktionära massmedierna måste organisering naturligtvis också vara en del, faktiskt den viktigaste delen. Framförallt när det gäller frågan om hiv och aids har folkrörelser i Sydafrika kämpat fram ett fantastiskt resultat. Den stora sociala rörelsen Treatment Action Campaign, TAC, med sina rötter bland kvinnor och arbetarklass, har gjort ett fenomenalt arbete i att sprida kunskap och tolerans. I en studie svarade överraskande många sydafrikaner att de kunde tänka sig både att gifta sig och ha sex med någon som lever med hiv. På gatorna i storstäderna vandrar människor runt i TAC:s välkända t-shirts med texten: ”HIV Positive”. Solidariteten och accepterandet som gjort det möjligt att utan rädsla bära den t-shirten kom inte av sig självt, utan genom hårt arbete, som är fortgående. Där har vi alla en förebild att vända oss till, när mediastormen här blåser för ruttna vindar.

Andra bloggar om: HIV, Hivmannen, Media, Sydafrika

“En politisk klassdom!”

– En politisk klassdom.
Per Johansson, före detta ordförande i Sekos klubb 119, svävar inte på målet efter att Arbetsdomstolen gett Veolia, tidigare Connex, rätt att avskeda honom från jobbet som tunneltågförare.

Hösten 2005 fick Per Johansson, då klubbordförande, sparken från sitt jobb som tunneltågförare. Connex, idag Veolia, anklagade Per Johansson för illojalitet och kränkande behandling av medarbetare och chefer.

Per Johansson och hans kamrater i styrelsen för klubb 119 bestred från första dagen Connex anklagelser. De menade att den verkliga orsaken till att Per Johansson fick sparken var att han som förtroendevald kritiserat och till media påpekat en rad brister i säkerheten på tunnelbanan.

Ett stort bakslag

Ett omfattande solidaritetsarbete startade. Mängder av fackliga organisationer – både nationella och internationella – och en rad enskilda gav Per Johansson sitt helhjärtade stöd.

Det hela hamnade till slut i Arbetsdomstolen. Per Johanssons talan fördes av hans fackliga organisation Seko.

I förra veckan kom så domen, som blev ett stort bakslag. Inte bara för Per Johansson, utan för samtliga fackliga förtroendemän över hela landet.

I domen skriver Arbetsdomstolen bland annat att ”bolaget inte har gjort sig skyldigt till brott mot vare sig kollektivavtalsbestämmelsen eller förtroendemannalagen på det sätt som förbundet påstått”, och gav Veolia rätt.

En skandal

Dessutom påpekas också i domen att “Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå in på frågan om klubbens kritik av bolagets arbete med säkerhets- och arbetsmiljöfrågor har varit befogad”.

– Det här är en skandal. En klassdom utan like, säger Jannis Konstantis, vice ordförande i klubb 119, till Internationalen.

Per Johansson säger själv efter att domen fallit:
– Det är en politisk klassdom. En moralisk dom som vänder sig mot alla fackliga företrädare som kämpar ute på arbetsplatserna. Arbetsdomstolen har inte tagit någon som helst hänsyn till alla mina arbetskamrater som vittnat för min sak. Dem har man behandlat i klump och helt enkelt valt att gå på Veolias version.

Anmärkningsvärd

Förbundsjuristen från LO TCO Rättskydd, Annett Olofsson, gör en liknande bedömning.
– Jag tycker att AD:s bevisvärdering är anmärkningsvärd. Man har värderat de båda sidornas vittnen i klump och kommit fram till att arbetsgivarsidans vittnen är mer trovärdiga än våra, säger hon till sekomagasinet.se.

Annett Olofsson noterar också att Arbetsdomstolen undvikit att gå in på frågan om Per Johanssons kritik mot företaget varit riktig eller ej. Istället har det hela handlat om personen Per Johansson och hans uppträdande.

– Mycket märkligt, säger Per Johansson om detta. Vi har ställt frågan åtskilliga gånger om vad det är som jag sagt som inte varit lämpligt. Vi har aldrig fått något svar på den frågan. Veolia har inte kunnat precisera vad de menat… – Det finns ingen som helst juridik i domen, något som också Veolias advokat konstaterat. En advokat som förresten också var förvånad över domen.

Per Johansson undersöker möjligheten att driva frågan som ett fall om yttrandefriheten i Europadomstolen.

Per Johansson konstaterar att detta handlar egentligen inte om honom som person utan om alla fackliga företroendemän.
– Det är redan tufft på arbetsmarknaden. Med denna dom i ryggen kommer arbetsgivarna att gå ännu hårdare fram.
– Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla som stött mig, framför allt mina arbetskamrater. Men jag måste också konstatera att LO-ledningen inte lyft ett finger för att ge mig stöd, utan valt att inte ta ställning. Vilket är rent ut sagt beklämmande, säger Per Johansson, numera hedersordförande i klubb 119.

Andra bloggar om: Per Johansson, Veolia, Connex, Arbetsdomstolen

Dubbelspel i Heiligendamm

Åtta av världens mäktigaste ledare har avslutat sitt årliga möte för att diskutera världens affärer. Klimatfrågan och Afrikas fattigdom stod denna gång i centrum.
Denna ”självutnämnda världsregering” som den har kallats, saknar enligt mångas uppfattning all demokratisk legitimitet och påverkar ändå praktiskt taget alla människors tillvaro.

Före G8 mötet sade Tysklands kansler Angela Merkel att ”syftet med mötet är att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte”. Hon stod som värd för mötet och är nöjd. Hon ville ha en halvering av växtgasutsläppen till 2050, och detta ska ”tas i beaktande”.
President George Bush kunde också se sig som vinnare. Han hade bestämt sig för att inga bestämda mål i klimatfrågan skulle skrivas in i slutdokumentet, och så blev det. Han var tvungen att gå med på att klimatfrågan ska skötas inom FN:s ram, men såg till att själv presidera över möten med de 15 länder som släpper ut mest växthusgaser. USA står själv för en fjärdedel av världens alla utsläpp.

Miljöorganisationer i många länder protesterar mot att det inte förekom några bindande mål för att minska utsläppen. Till exempel John Sauven, chef för Greenpeace i Storbritannien:
– En överenskommelse utan målsättning är knappt värt papperet det är skrivet på.

Fördubbla hjälp till Afrika

Afrikas fattigdom kommer ständigt upp på G8-mötena. 2005 skulle G8 fördubbla sin hjälp till Afrika fram till 2010. Det var stora demonstrationer, det var ”Make poverty history,” det var galor och applåder. Men enligt OECD:s egen statitisk har detta fördubblade bistånd inte synts till.

”G8 smörjer oss med tomma ord”, skriver Aftonbladet i en jätterubrik i lördags.
Det är inte bara de mer än 200 organisationer – fack, kyrkor, NGOer, Attac, Greenpeace och andra miljörörelser, biståndsgrupper, politiska partier, autonoma – som samlades till protest utanför Heiligendamm förra veckan som klart ser vad som händer. Som inte vill acceptera en makt utan legitimitet, som bara verkar för att skydda storföretagens utplundring av fattiga länder.

Ett exempel på utplundring i globaliseringens namn ger Tewolde Berhan Gebre Egziabher till Klassekampen. Han är chef för Etiopiens miljöskyddsmyndighet och besökte Olso förra veckan för att tala vid en Afrikakonferens.

Insisterar på hårda lagar

– Schweiz hade inga patent på läkemedel förrän under senare delen av 1900-talet. Nu insisterar de på att Afrika som plågas av hiv och malaria ska införa hårda lagar, för att det som europeiska företag definierar som sin intellektuella äganderätt, ska respekteras. Sånt är inte till mycket hjälp.

Och George Monbiot, författare och krönikör i The Guardian berättar i förra veckan sitt exempel:
Det handlar om den outslitliga frågan bröstmjölksersättning. I Filippinerna ammas bara 16 procent av spädbarnen, en av de lägsta siffrorna i världen. 70 procent av invånarna har inte tillgång till rent vatten. Och varje år dör 16 000 barn av ”olämplig uppfödning” enligt Världshälsoorganisationen, WHO.

Så brukar det gå när pulvret är alldeles för dyrt för fattiga familjer och vattnet är alldeles för smutsigt. Många barn dör i diarrésjukdomar.

Sen säger statistiken, berättar Monbiot, att 13 procent av barnadödligheten i landet kan förhindras med återgång till amning.
Och givetvis har WHO upprättat ett regelverk för företagen, ingen reklam för bröstmjölkersättning för barn under två år, inga presenter till barnmorskor och annan vårdpersonal och så vidare.

I Filippinerna lägger företagen ut 100 miljoner dollar på reklam varje år.
En samarbetsorganisation för dessa företag (där de flesta av världens stora läkemedelföretag ingår) startade en jättekampanj för pulvret i år, regeringen försökte stoppa dem med nya lagar, företagen gick till Högsta domstolen och fick nej.
USA-ambassaden och USA:s lokala handelskammare börja lobba för försäljningen. Och handelskammarens chef – i Washington den här gången, en mäktig man – skrev till Filippinernas president Gloria Arroyo.

Sådana här lagar vore inte bra för investerarnas förtroende ansåg han. Och Högsta domstolen i Filippinerna ändrade snabbt sitt beslut.

Två exempel bland oräkneliga: om företagens intressen hotas kan G8 sjunga hur många vackra sånger som helst om ”globalisering med mänskligt ansikte”. Den finns inte.

Andra bloggar om: G8, WTO, Heiligendamm

Mörkret över avtalsrörelsen

Den övervägande delen av avtalen är nu i hamn. Med facit i hand kan konstateras att både Kommunal och Handels med tanke på förutsättningarna lyckades över förväntan.

Speciellt som LO-förbundens självutnämnda lönepolis IF Metall sin vana trogen lyckades sluta ett avtal som alla inblandade parter, utom metallarbetarna själva, var nöjda med. IF Metall var som vanligt först ut, och deras avtal brukar vanligtvis fungera som ett tak som andra mer utsatta och dåligt lönade grupper inom LO-kollektivet har att rätta sig efter.

Men det finns två grupper som mer än andra sticker ut i vårens avtalsförhandlingar: gruvarbetarna vid LKAB och kabinpersonalen på SAS. Bägge grupperna tvingades att använda sig av strejkvapnet för att åtminstone få en del av sina krav tillgodosedda. Både lyckades, om än inte fullt ut, på detta sätt uppnå villkor som måste bedömas som relativt bra med tanke på förutsättningarna.

I båda fallen har de som strejkat gett en lektion i hur en fackförening kan fungera när den är som bäst. Gruvarbetarna genom sitt solidariska agerande vid arbetsnedläggelsen, och när de på ett ytterst demokratiskt sätt röstade om det avtal som framförhandlades efter att LKAB:s ledning tvingats tillbaka till förhandlingsbordet. Kabinpersonalen på SAS som via en levande dialog med sin fackliga ledning hade ett direkt inflytande över strejken via stormöten och en rad andra informationsmöten.

Två strejker utifrån helt olika förutsättningar, men bägge till sin karaktär en liten samhällslektion i hur utsatta människor och yrkesgrupper genom ett solidariskt handlande lyckades ge ordet arbetarmakt ett politiskt och fackligt innehåll som LO-ledningen och övriga förbundsledningar borde ta till sig när de i sinom tid värderar årets avtalsrörelse.

Det är den ljusa sidan av årets avtalsrörelse.
Dessvärre finns det en mörkare och mer dyster sida.

Den handlar om en tidning som mer än alla andra skiljer ut sig från mängden. Dagens Nyheter med en upplaga på flera hundratusen. Utan tvekan en av landets viktigaste opinionsbildare. Den har givetvis haft sin bevakning på både kabinpersonalens och gruvarbetarnas kamp. Och den som bara har DN som daglig tidning måste ha fått en minst sagt skev bild av dessa strejker.

För i bägge fallen valde DN att tillämpa en alldeles särskild journalistik. Så hårdvinklad och genommanipulerad att man häpnar. När det gäller gruvarbetarna där i stort sett alla var totalt eniga om att strejka, lyckas DN hitta en gruvarbetare som inte vill strejka. Denna person ges en helsida, givetvis utan namn och bild, för att skildra stämningarna bland gruvarbetarna.

Samma journalistiska grepp tillämpas när det gäller kabinpersonalen. Även här lyckas DN bland 800 personer hitta en som givetvis tycker att SAS är toppen, arbetsvillkoren prima, bristen på lunchraster inget att sjåpa sig över, övertiden bara kul.

Dagens Nyheters rapportering av bägge dessa konflikter, ackompanjerade av ledarsidans fördömanden, ger en kuslig försmak av hur välorganiserad motståndarsidan är. Och om vad som är att vänta den dagen det verkligen bränner till på allvar i den svenska klasskampen.

DN:s hårdvinklade bevakning visar också vilket politiskt självmord a-pressen och dess ägare begått när de under åratal valt att lägga ner arbetarrörelsens tidningar istället för att med näbbar och klor kämpa för att behålla dem.

Andra bloggar om: LKAB, Gruvstrejk, SAS, Kabinstrejk, DN, Media, LO, Avtalsrörelse, HTF

AD säger : Korrekt säga upp Per Johansson

AD har idag sagt att det var rätt att säga upp den facklige förtroendevalde Per Johansson från sitt arbete i Stockholms tunnelbana.

De fackliga representanterna menar att de var fel att avskeda honom men
rätt att säga upp honom. (Skillnaden är att ett avskedande träder i kraft omedelbart medan en uppsägning kräver uppsägningstid.)

Utan att ha läst domen mer än extremt översiktligt kan kan man nog konstatera att den är en uppmaning till förtroendevalda och alla andra anställda att hålla tungan rätt i mun när man kritiserar sin arbetsgivare, både intern och offentligt.

Taket kommer att sänkas ytterligare på jobbet. Anmärkningsvärt är också uttalandet “Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå in på frågan om klubbens kritik av bolagets arbete med säkerhets- och arbetsmiljöfrågor har varit befogad.” Eftersom det är detta mycket av konflikterna gällt.

Andra bloggar om: Per Johansson, Veolia, Connex, Arbetsdomstolen