Gör upp med villfarelsen att islamisk terrorism har något att göra med fattigdom och västvärldens övergrepp! De terrormisstänkta läkarna i Storbritannien – välutbildade och välbeställda – visar att det handlar om idéer, inte om något annat. Att ”klappa muslimerna på huvudet” och tycka synd om dem gör bara saken värre. För terroristerna ”provoceras inte till att begå mord för att USA:s regering bedriver en viss sorts utrikespolitik. De väljer att utföra vissa dåd, mer eller mindre hjälpta av en process där tillräckligt många anser att det de gör är rätt och riktigt.”

De senaste dagarnas utgjutelser från borgerliga ledarskribenter och debattörer – orden ovan är från SvD:s ledare 4 juli samt Hanne Kjöller och Magnus Norell i DN 5 juli – visar inte bara hur de ideologiska argumenten idag utformas för västvärldens konfrontation med den islamiska världen. De demonstrerar också det intellektuella förfallet bland den liberala borgerlighetens ideologiska ingenjörer – och följder av ”den kulturella vändningen” inom akademiska miljöer under det senaste kvartsseklet.

Det var när 60- och 70-talets vänstervåg klingade av som många intellektuellas intresse försköts från studier av sociala förhållanden och ekonomiska strukturer till kulturen, till människors sätt att vara, tolka och uttrycka sig. Det var en nödvändig utvidgning för att bättre förstå hur maktförhållanden upprättades i vardagen och återskapades, mellan klasser, mellan män och kvinnor och ”vi och dem” i en s k globaliserad värld.

Men den s k ”postmodernismens” strävan att knipsa av kulturen från hårda sociala realiteter öppnade för ytlighetens återkomst på bred front. När allt blev text, åsikt, värdering och attityd gavs borgerligt veckopresstänkande intellektuell status. Eller snarare återgavs. Den klassiska borgerliga 1800-talshållningen till folkliga protester och armod var ju att det handlade om bristande bildning och skötsamhet – kort sagt brist på uppfostran. Det var fostran som skulle leda folket från upproriska vägar till ett sedligare och bättre liv, inte först och främst förändrade sociala förhållanden.

Idag, när många av 1800-talskapitalismens lössläppta ekonomiska förhållanden återuppstår, får vi också stifta bekantskap med dess ideologier – där det ”personliga ansvaret” bekvämt snittas loss från sitt sociala sammanhang. Liksom på det sociala området handlar det om en intellektuell tillbakagång. Djupa och viktiga insikter om samband mellan idéer, människors individuella val och sociala förhållanden kastas på sophögen. Bekvämt förstås – det är lättare att höghöjdsbomba afghanska byar i ”de liberala värdenas” namn än att lösa de sociala frågorna. Men med ett växande pris som lär få betalas i alltmer blodig ränta. Det om något borde väl 1900-talets massförstörelse och megadöd lärt européerna. En läxa om följderna av hårda imperialistiska intressen, hisnande klassklyftor, depression och massarbetslöshet.

Att Hitler och Stalin var produkter av sociala förhållanden som inte får återuppstå utgjorde en central insikt efter andra världskriget och motiv för välfärdsstater, ekonomisk utjämning och globalt bistånd. Inte för att despotiernas anhängare och förespråkare personligen alltid måste ha tillhört jordens fördömda. Tvärtom, fascismen hämtade en stor del av sin kader från intellektuella och medelklass som oroades av social upplösning och deklassering. Den stalinistiska kommunismens ledare kunde vara högutbildade akademiker, som Pol Pot.

Att de terrormisstänkta islamisterna i Storbritannien är läkare – eller att bin Ladin kommer från en stormrik saudisk familj – har inte ett skvatt att göra med de borgerliga ledarskribenternas och debattörernas sak. Det tillhör ju tvärtom politikens trivialiteter att ideologer och initiativtagare ofta rekryteras från intellektuella och medelklass, som bekymras över tillstånd de kommit i beröring med – eller vill utnyttja för egen räkning.
Frågan av intresse, utanför den rent polisiära, är vilka politiska och sociala förhållanden som alstrar anslutning till terrorism och politisk islamism, som gör idéerna och exemplen attraktiva – inte för en handfull intellektuella, utan för tusentals studenter i Islamabad, fattiga bönder i Afghanistan och utblottade i Mogadishu.

Varför anser ”tillräckligt många” att det terroristerna gör ”är rätt och riktigt”, frågar sig ”terrorforskaren” Magnus Norell (DN 5 juli). Det är den rimliga frågan. Men att Norell prompt avfärdar västvärldens och USA:s politik, israeliska tanks och sociala förhållanden som en möjlig förklaring och istället pekar på ”propaganda” och ”retorik” säger något om debattnivån. Själva frågan om varför ”tillräckligt många” anser att islamisternas propaganda och retorik är ”rätt och riktig” återstår ju.

Här kommer SvD (4 juli) och andra som engagerar sig i ”civilisationernas kamp” till undsättning med att peka på islams ansvar. Men varför religiös väckelse och tillflykt till Gud lockar ”tillräckligt många” lämnas förstås därhän. För dem som lever i den bästa av världar handlar striden för liberala västerländska världen om upplysning och fostran – med eller utan missiler. Det är en kamp om åsikter, värderingar och attityder – och på så sätt den fundamentalistiska islamismens spegelbild.

I förlängningen av en sådan avlövad kamp väntar nya bilbomber i London och Bagdad, missiler mot Afghanistan, skärpta gränskontroller och en övervakning av människor som får Orwells 1984 att verka bohemisk. När varje Londonbo redan nu fångas in av trehundra övervakningskameror dagligen (DN 3 juli) och all global internettrafik filtreras i jakt på fiender har vi knappt sett början på hur det moderna samhällsmaskineriet förmår tillmötesgå de ”liberala värdenas orubbliga försvarare”, som Hanne Kjöller efterlyser i kampen mot islamismen (DN 5 juli).

För oss som misstänker att terrorism och religiös hängivelse har något att göra med krigen, ockupationerna, fattigdomen och förtrycket gäller den historiska uppgiften: att göra världen till en god plats att leva i för alla – istället för att fly ifrån eller spränga i småbitar.

Läs mer: Borgare och terrorism, Visst ska vi värna vissa värden
Andra bloggar om: Terrorism, Magnus Norell, Hanne Kjöller, Imperialism, Politik