”Kollektivavtalen måste försvaras!”

Debatten om SAC:s registermetod för att få upp löner och arbetsvillkor för papperslösa arbetare fortsätter (se Internationalen nummer 45/2007).

Nu var det 1869 och vid Gruppens Gärde i Stockholm hade byggmästare Jansson fått order på ett nytt sockerbruk. För att kunna räkna hem mer riksdaler än vanligt bjöd han sina mureriarbetare en ackordsuppgörelse om 8 riksdaler och 50 öre per tusen satta tegel.

Det normala priset var 10 riksdaler och 50 öre, och Janssons skambud tände en gnista som ledde till att murare från andra byggen marscherade till Gärdet och organiserade ett strejkmöte, där man slog fast att inte en enda mureriarbetare skulle jobba för ett lägre pris än det normala. En del murare, med byggmästare som betalade enligt det gamla priset, var rädda om sina jobb och ville först inte gå med i aktionen. Men efter hårda påtryckningar från den starka grupp som ville stoppa Jansson blev uppslutningen total. En gemensam arbetsgrupp arbetade fram ett avtalsförslag för alla murare, där priset nu sattes till 11 riksdaler per tusen tegel. Den samfällda uppmarschen ledde till en snar seger. Efter bara några dagar hade nästan samtliga byggherrar i Stockholm skrivit under det nya avtalet.

Arbetarna i Stockholm hade vunnit Sveriges första kollektivavtal. Bokstavligen lade murarna här grunden till hela den svenska fackföreningsrörelsen. I strejkens spår bildades dessutom Stockholms Murarförening.

Nu är det år 2007 och 138 år har gått sedan denna historiska seger. Otaliga konflikter har rasat kring rätten att arbeta under kollektivavtal. I många fall har den nödvändiga enigheten kortsiktigt drabbat också många arbetare, som fått se sina egna olönsamma företag läggas ner, eftersom dessa inte kunde behålla sitt dåliga löneläge när den kollektiva kvarnstenen malt färdigt. Men principen från strejken 1869 har i dag så att säga blivit så grundmurad att, om än för stunden och bara för dessa regeringsår, även våra moderater har valt att acceptera tanken på rikstäckande nationella kollektivavtal. Strategerna inom borgerligheten ser naturligtvis detta bara som en nödvändig politisk andhämtning. Skulle alliansen få förnyat förtroende även i valet 2010 väntar förmodligen ett samlat stormangrepp mot just kollektivavtalen.

Vi som jobbar fackligt vet också att vi ständigt måste bekämpa dem som försöker slå upp sprickor i den fackliga grunden. Alla minns nog blockaderna mot Waxholms kommun eller salladsbaren Wild´n Fresh. Nu senast fick ägaren till Videomix Syd AB krypa till korset och skriva under ett avtal. SVT:s avslöjanden om hamburgerkedjornas svarta nattjobb, när de lät entreprenörer utnyttja ofta redan sårbara invandrargrupper, var förstasidesrubriker under flera dagar. Inom många avtalsområden finns ständigt ett otal svartjobb. Ibland kamouflerade som vita löner med hjälp av F-skattesedlar, dribbel med personallistor och så vidare. Framförallt gäller detta inom mindre och mer tillfälliga näringar med mindre insyn och ofta oklara ägarförhållanden: restaurangbranschen, städfirmor, målerifirmor, byggsidan, skiftande jobb inom jordbruket, frisörer, taxi och andra små servicenäringar som gatukök och grönsakshandlare. Att erkänna detta och bekämpa försöken att spräcka upp kollektivavtalen är en sak. Men det vore ett stort misstag att, som Kvinnopolitiskt forum, med yviga gester eller med hänvisning till hur arbetsgivarna drömmer om framtiden, hävda att striden för kollektivavtalen i stort sett redan är förlorad. Allt i kraft av att tro sig ha en bra analys av dagens arbetsmarknad. I Sverige är det en förkrossande majoritet av arbetarklassen som arbetar under kollektivavtal. Svartjobben finns fortfarande bara i arbetsmarknadens skrymslen. Allt annat är nonsens.

En facklig strid för att vinna ett lokalavtal kan gå till så här:
På Krongatan i Storstan finns två konkurrerande näringsställen. Det ena kallas restaurang ”Gott och Billigt”, det andra ”Gott och Extra-Billigt”. De anställda och även ägaren till vår första krog är oroliga över att det egna stället tappar kunder till konkurrenten som ständigt har rejäla extrapriser på sin Dagens Rätt. Dessutom har man extremt billiga shots på sina danskvällar. Nu känner en av de anställda på det första stället till baksidan på konkurrentens verksamhet. Ägarn där, han kör med svartjobb till disk och städning. Hotell- och Restauranganställda anmäler honom för möjligt skattebrott och det egna förbundet inleder en blockad. Under stridens gång visar det sig att ägarn utnyttjat några turkar utan papper till sina svarta jobb. De har jobbat svart för 75 kronor i timman. Dessutom har krögarn använt polsk smuggelvodka till sina billiga shots. Facket har förhoppningsfullt tipsat turkarna i förväg så att deras namn slipper komma fram. Krogen ”Gott och Extra-Billigt” kursar. Ägarn åker dit för skattebrott, olaga införsel och olaga utskänkning samt får med sig ett näringsförbud. Vore det en solskenshistoria rekonstrueras så krogen med nya ägare och ett kollektivavtal, kanske under namnet ”Maten smakar bättre när personalen har det bra”…

– Vi fastställer en nettolön, sedan är det upp till arbetsgivaren att bruttolönen är tillräckligt hög för att nå upp till det belopp vi fastställt, sade Ruben Tastas-Duque från Papperslösa gruppen/SAC till Internationalen i nr 45/07.

Underförstått accepterar man att arbetsgivaren ger fasen i att betala sociala avgifter. I sanningens namn går det inte heller att betala sociala avgifter för någon som är ”utan papper”. Visst, idén fungerar på ett litet, tillfälligt ställe där det inte finns någon insyn och där det inte finns fackmedlemmar med vit lön enligt kollektivavtal. Jag har inga moraliska eller fackliga problem med att leva med det. Men när någon från verkligheten öppnar dörren till denna arbetsplats. Ja, då är den fackliga striden över. Eller?

Den humanistiska tanken bakom den Papperslösa gruppens organisation överlever inte vår strid för att försvara kollektivavtalen. Att SAC, som den politiska organisation man ändå är, ändå förfäktar detta beror naturligtvis på att man har få eller inga egna medlemmar inom dessa aktuella avtalsområden.

Om registermetoden hos SAC, uttalande från Ung Vänster,

Intressant?
Vänstermedia: Arbetaren1, Flamman, ETC, Arbetaren2, Arbetaren3, Arbetaren4
Bloggat: Petter Partikulärt1, Spektrum, Horisont, Petter2, Autonoma Kärnan, Slutstadium
Andra bloggar om: Kollektivavtal, Registermetoden, Papperslösa, Svartarbete, Fackliga avtal, SAC, Ung Vänster, Facket, Fackligt, Politik, Samhälle

Asylfrågan – en fråga för alla

Asylfrågan är ett laddat politiskt ämne men tyvärr lyser stora viktiga grupper med sin frånvaro i kampen för just asylrätten. Frågan är viktigt inte bara för olika politiska organisationer och människorättsorganisationer utan även för svenska, och europeiska fackföreningar.

Vad det egentligen handlar om är arbetarsolidaritet och alla löntagares gemensamma intresse av att alla vi som lever inom Sveriges gränser också har samma rättigheter och skyldigheter, såväl medborgare som invandrad ”papperslös” arbetskraft.

I Sverige i dag tvingas tusentals människor gömma sig undan svenska myndigheter och det uppstår därmed en ”svart” arbetskraftsreserv av desperata människor som tvingas ta vilka arbeten som helst. De nuvarande problemen med främlingsfientlig migrationspolitik gör att det nu existerar en parallell arbetsmarknad där löntagarna saknar förhandlingsposition, eftersom man saknar tillgång till sociala skyddsnät och i praktiken inte kan återvända till hemlandet. Man tvingas arbeta till slavlöner, ibland under tio kronor i timman, och om man skadas i arbetet förnekar arbetsgivaren all kännedom om sin anställde. Särskilt i serviceyrken (bl. a. diskare, städare, kökspersonal, hemtjänstanställda, fastighetsanställda m.m.) men även i exempelvis byggbranschen, pressas lönerna ner av denna slavlika papperslösa arbetsmarknad.

Arbetare med medborgarskap ställs mot ”papperslösa” arbetare, som tvingas arbeta under och utanför kollektivavtalen. De enda vinnarna är vinsthungriga arbetsgivare.

Den vanligaste ”lösningen”, från såväl höger som vänster, på detta problem påstås ofta vara stängda gränser för att skydda svenska arbetare. Men en sådan ”lösning” är meningslös. Människor på flykt kommer hit i alla fall, trots att man försöker stänga gränserna – de saknar ju fortfarande möjligheten att återvända till sitt hemland.

Hårdare gränskontroller och större polisinsatser för att gripa gömda flyktingar bidrar bara till att de ”papperslösa” blir än mer utsatta, att fler människor skadas och dessutom tvingas arbeta under ännu mer ljusskygga och farliga förhållanden.

Eftersom de ”illegala” inte kan uppfylla den medborgerliga skyldigheten att betala skatt och ”svarta” arbetsgivare inte skattar för delar av eller rentav för någon av sin affärsverksamhet, går den svenska staten miste om värdefulla intäkter till välfärden.

För löntagarkollektivet är det nödvändigt att försöka sluta sig samman för att gemensamt försvara de rätttigheter och villkor arbetare i det här landet har erövrat och för att gå framåt mot att vinna större inflytande över arbetet.

För ett större fackligt och socialistiskt engagemang i migrationspolitiken och en facklig organisering av ”papperslös” arbetskraft.

Socialistiska Partiet

Bloggat: Svensson1, Svensson2, Svensson3, Trotten, Slutstadium
Borgarmedia: DN1, SVD, DN2, DN3, Sydsvenskan, AB
Andra bloggar om: Invandring, Flyktingar, Asyl, Asylrätt, Flyktingfrågan, Papperslösa invandrare, Migration, Politik, Samhälle, Socialistiska Partiet

Bolivia nu

Situationen skärps nu i Bolivia. Högern har hela tiden försökt sabotera den konstituerande församlingens arbete. Man har hävdat att det kravs 2/3 majoritet för en ny konstitution. MAS (vänstern) har med sina allierade nästan två tredjedelar. Nu har församlingen flyttat till en militärförläggning för att skydda sej mot högerns våldsamma demonstrationer.

Stora delar av medelklassen i Sucre kräver att Sucre och enbart Sucre ska bli huvudstad. Idag delar men titeln med la Paz. Sucre var huvudstad fram till 1899 då silverkapitalisterna förlorade
kampen mot tennbaronerna. La Paz har över en miljon invånare, Sucre 250 000.

- Kravet är en löjlig högerkonspiration för att ställa till djävulskap men det finns tillräckligt med idioter i den bolivianska medelklassen precis som i den venezolanska. Det råder ingen tvekan om att en strategi för att nå en situation där en militärkupp, en separation eller en USA-intervention ska kunna motiveras.

I den vita halvmånen (de regioner som domineras av vita boskapsbaroner och vit medelklass) har deras ”comite civicos” och deras borgmästare förklarat att de ”aldrig kommer att acceptera en MAS-konstitution”. I Sucre rasar våldsamma konfrontationer på gatorna. Ett dödsfall har krävts hittills.

Borgarmedia: SVD, DN1, DN2
Andra bloggar om: Bolivia, MAS, Morales, Sucre La Paz, Demonstrationer, Politik, Samhälle

Den populäre Besancenot

LCR:s stora möte den 22 november på Mutualité i Paris blev en succé. Olivier Besancenot menade att de strider som nu varit betyder att den sociala kampen är tillbaka i kampen mot Sarkozy. Den traditionella arbetarrörelsen har noll att komma med, bara formell kritik av regeringen. Nej, det krävs ett nytt parti som nu är i färd med att bildas etc, etc.

Läs mer i Le Monde

LCR
Socialistiska Partiet

Media: Internationalen, Arbetaren, SVD
Bloggat: Svensson1, Svensson2
Andra bloggar om: Olivier Besancenot, Besancenot, LCR, Strejk, Opposition, Tågstrejk, Frankrike, Politik, Samhälle

Maktlöshet dödar

I konsultrapporter och på kvällstidningarnas löpsedlar talas det om ”välfärdssjukdomar” som hot mot såväl samhällsekonomi som personlig hälsa.

Men det är inte välfärden som gör oss sjuka, det är tvärtom de som har minst välfärd som är sjukast och dör tidigast. Bilden av den rödbrusige direktören som segnar ner vid sitt skrivbord efter alltför många ansvarstyngda övertidsnätter är en myt. Tvärtom är hjärtinfarkt en sjukdom som är vanligare ju längre ner på samhällstrappan man befinner sig.

Forskaren Michael Marmot har bland annat i stora undersökningar av brittiska statstjänstemän visat att hälsa och för tidig dödlighet noga följer den fint graderade klasstrappan även i denna relativt välmående grupp. Och fenomenet finns på alla nivåer, även bland högutbildade i det ännu relativt jämlika Sverige; sociologen Robert Erikson har visat att akademiker som disputerar lever längre än de med lägre examen.

Läs hela krönikan i GP.

Mer i media: DN1, DN2
Bloggat: Ett hjärta rött, Svensson, Josefin Brink
Andra bloggar om: Klass, Arbetarklass, Sjukdom, Vård, Sjukvård, Välfärd, Livslängd, Politik, Samhälle

Venezuela – ”ett fascistiskt fasadverk” ?

I december 1998 vann Hugo Chavez presidentvalet och inledde en samhällsomvandling som han kallade den bolivarianska revolutionen. Den syftade till att lyfta majoriteten av befolkningen ur fattigdomen och utveckla landet socialt och ekonomiskt. Inspirationen kom från överste Simon Bolivar, som 1811 befriade sitt land från den spanska kolonialmakten.

Då Chavez kom till makten hade landet genomlidit årtionden av diktatur, misskötsel av ekonomin och nyliberalt stålbad. Bland sina första vallöften var att genomföra en folkomröstning till ny författning som innefattade såväl politiska fri- och rättigheter som rätt till social välfärd och skydd mot diskriminering för minoritetsgrupper. En viktig nyhet var att soldater för första gången fick rätt att rösta.

Under 2001 genomfördes nya lagar som innebar förbud mot privatisering av oljeindustrin, beskattning av företag, ökad reglering av bankernas verksamhet och en jordreform. Inkomsterna från oljeindustrin skulle bekosta de sociala projekten.

Det var detta som ledde till att landsorganisationen CTV och arbetsgivarorganisationen Fedecameras förberedde en kupp i mars 2002. De stora medierna i västvärlden, däribland de stora dagstidningarna i Sverige, uttryckte förståelse för kuppen trots att den riktade sig mot en demokratiskt vald regering. Den spanske premiärministern Aznar erkände den nya kuppregeringen, Vilket var en av orsakerna till Chavez politiska utfall mot denne på det iberoamerikanska toppmötet i Chile.

Under kuppen 2002 ställde sig de i huvudsak privatägda medierna kuppmakarnas sida, däribland TV-stationen RTCV. Kanalens företrädare gjorde heller ingen hemlighet att de förvanskat, vinklat och producerat informationen till förmån för kuppmännen.

Då revoltförsöket slogs ned efter två dagar, fick emellertid RTCV fortsätta att bedriva markbundna sändningar i gott och väl ett halvt decennium. De kom även i fortsättningen att sända regimfientlig propaganda, exempelvis under oppositionens lockout- och strejkkampanj i årsskiftet 2002/2003.

I vilket annat land hade en TV-kanal som aktivt understött en militärkupp fått fortsätta sända licenstiden ut ? Menar Zaida Catalán verkligen att detta är ett bevis för att ”Chavez mediala åsiktskontroll nått oproportionerliga höjder” ?

Under de senaste åren har reformpolitiken fortsatt, med hjälp av kubansk sjukvårdspersonal och lärare samt under inspiration av det venezolanska folkets självständiga organisation utanför de officiella institutionerna.

Exempelvis har andelen fattiga minskat från 43 % 1998 till 30% , arbetslösheten minskat från 18% till 8% 2007. Andelen av regeringens budget som går till offentlig konsumtion har ökat från 21 % 1998 till ca 30% år 2006.

Genom olika projekt, så kallade Misiónes, har man lyckats utrota analfabetismen, vilket bekräftats av UNESCO 2005, 70 % av befolkningen har numera tillgång till sjukvård och ca 15000 lågprisbutiker, så kallade Mercals, har etablerats runt om i landet som säljer subventionerade billiga basvaror till befolkningen.

Den folkliga organiseringen på basnivå är ett utmärkande drag för den pågående politiska processen i Venezuela och bildar samtidigt ett mönster för kampen mot nyliberalismen i Latinamerika. Organiseringen uppmuntras av regeringen, men sker på initiativ av befolkningen.

Grunden för den nya folkmakten är consejos comunales, lokala råd. Genom dessa genomförs en stor del av de sociala reformer där statsmakten står för de ekonomiska medlen och dess utförande sker under kontroll av de lokala självstyrande organen.. Antalet råd uppgår nu till över 16000.

Chavezregeringen går vid sidan av de officiella kanalerna genom att slussa över pengar direkt till sina Misiónes. Därigenom ställer man statsapparaten åt sidan vilket är ett led i att ersätta den med en ny administration som kontrolleras demokratiskt och de som ansvarar för dess genomförande är avsättningsbara på samtliga nivåer. En stor del av statstjänstemännen är också motståndare till den nuvarande politiken, så den parallella administrationen är ett sätt att undvika sabotage.

Ett antal företag, som pappersbruket Venepal, ventilfabriken CTVC, aluminiumföretaget Alcasa och elbolaget Cadafe har förstatligats under arbetarkontroll.

Det förslag till grundlagsreform, som lagts fram och skall folkomröstas om ,innebär att de demokratiska rättigheterna stärks. Exempelvis kommer politiska mandat, inklusive presidentämbete, kunna upphävas om 20 % av en valkrets önskar det. De lokala maktorganen
stärks och deltagandedemokratin skall tillämpas i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Centralbanken skall också förlora sitt oberoende och ställas under demokratisk kontroll.

Militären spelar en betydelsefull roll i utvecklingen. En stor del av personalen kommer från fattiga förhållanden och är utbildade inom landet, till skillnad från i många andra latinamerikanska länder. De upplåter också lokaler för utbildning och deltar i bygge av bostäder åt bostadslösa. Majoriteten av militären ställde sig också på Chavezregeringens sida under kuppförsöket 2002. Däremot får inte militärer gå med i socialistiska partier, vilket innebär att de ännu inte omfattas av fullständiga demokratiska rättigheter.

Hugo Chavez har bankruttförklarat det kapitalistiska systemet och detta i ett land där den rikaste femtedelen av befolkningen lägger beslag på 53% av inkomsterna medan de fattigaste femtedelen får nöja sig med 3 %. Mycket återstår alltså att göra för att kunna förverkliga visionen om ett bra samhälle för hela befolkningen.

Den politiska utvecklingen i Venezuela går i riktning mot en utökad politisk och ekonomisk demokrati. Med en folklig mobilisering på basplanet och med krav på ekonomisk och
politisk demokrati, befästs dessa krav i lag och förs fram aktivt i och utanför parlamentet. Militären är än så länge fortsatt lojal med den förda politiken och flera andra länder i Latinamerika fortsätter att radikaliseras i motståndet mot nyliberalismen.

För stora delar av det venezolanska folket innebär de reda genomförda reformerna skillnaden mellan liv och död och att en demokratisk struktur upprättas som angår och omfattar även de fattiga och inte bara korrumperade parlamentariker, kort sagt – att en annan värld är möjlig! Zaida Catalán , som säger sig vara en försvarare av demokratiska fri- och rättigheter, fnyser föraktfullt åt detta och kallar det ”ett fascistiskt fasadverk”. Det är djupt beklämmande !

Per Hjalmarson
Medlem i Venezuelagruppen i Göteborg

Intressant?
Bloggat: Biology and Politics1, Svensson1, Svensson2, Biology and Politics2, Frasse
I media: SVD1, SVD2, DN
Andra bloggar om: Venezuela, Hugo Chávez, Demokrati, Militär, Politik, Samhälle