Det kommer nya siffror och sifoundersökningar hela tiden, som visar hur bra det går för Sverigedemokraterna. I en av de senaste ligger partiet snubblande nära riksdagsgränsen, 3, 6 procent skulle kunna tänka sig att rösta på dem om det vore riksdagsval idag.
Och det är ju riktigt illa.
Det visar att vårt samhälle och våra medmänniskors attityder hårdnat. Det visar att alternativ som bygger på samarbete, öppenhet, rättvisa och medkänsla av någon anledning inte tilltalar en alldeles för stor del av befolkningen.
Sverigedemokraterna är mest kända för sina främlingsfientliga – men vad jag skulle kalla rasistiska – ställningstaganden. Där ”invandringspolitiken” är det stora problemet med vår urholkade välfärd. Till skillnad från storföretagen som får större och större spelrum att göra massiva profiter på andras bekostnad, de nyliberala strömningar som kräver alltjämt minskade resurser till den offentliga sektorn, och det manssamhälle som nedvärderar kvinnors arbete och insats – och som inte nämns någonstans. Men det är ju bara att vänta sig. För Sverigedemokraterna är emot så mycket mer än bara invandrare och flyktingar.
De är emot fackens ”makt”, till exempel, och vill göra det lättare att avskeda folk. Sd vill också inskränka strejk- och konflikträtten och ta bort medbestämmandelagen. De vill öka privatiseringarna av den offentliga sektorn, och anser att äganderätten ska skyddas enligt lag.
Ekonomin ska styras av en ”kontrollerad marknad”. Sverigedemokraterna borde också vara nöjda med stora delar av den borgerliga regeringens politik: nu har förmögenhetsskatten tagits bort (och staten bedras därmed på fem miljarder kronor i intäkter varje år) precis som de önskade, och arbetsgivaravgifterna har sänkts. Med andra ord, Sd kan tala sig blå i ansiktet om hur de vill utveckla ”det svenska folkhemmet” och hur staten måste äga stora delar av nationen för att försvara det nationella självbestämmandet – i slutändan går deras ekonomiska politik ut på att stärka ställningarna för arbetsgivare och företagare på bekostnad av de anställda.
Sverigedemokraterna är också emot all slags mångfald när det gäller personliga relationer. Kärnfamiljen byggd på giftermål mellan – så klart – en man och en kvinna är en ”naturlig gemenskap” som hela samhällets trygghet vilar på. Denna enhet måste beskyddas och byggas, liksom mannens och kvinnans olika – men ”kompletterande” – funktioner. Tydligen är ett flertal förhållanden resultatet av en ”överdriven individualism och hedonism” och skapar otrygghet och rotlöshet. Den naturliga följden av detta tillstånd är att äktenskapet bara ska tillåtas att ingås mellan en man och en kvinna, och ”samhället” ska verka för att minska skilsmässotalen i Sverige. (Undrar om dessa hyperkonservativa värderingar har något att göra med att en överväldigande majoritet av partiets sympatisörer och medlemmar är män?)
Sverigedemokraterna vill också sänka tidsbegränsningen för aborter och är emot homosexuella. Jag vet, de skulle aldrig säga så öppet. Men de tycker inte att homosexuella par (eller, för all del, någon familjekonstellation som består av andra än en man och en kvinna) ska få adoptera eller genomgå inseminering. För en mer nyanserad bild av partiets inställning till homosexuellas rättigheter, läs partisekreterare Björn Söders bloggar mot ”homolobbyn”. I flera inlägg kommenterar han Pride. Ni vet, det där evenemanget där politiker ”gullat runt bland bögar och flator för att visa sin stora öppenhet mot sexuella avarter”. Pride ska bäst beskrivas som ett ”perverst homosexevenemang” och en hyllning av ”perversiteter”, fullt av ”perversa vidrigheter” som är ”perverst” och en ”orgie i perversiteter” (jag måste sluta nu, utrymmet för den här kolumnen är begränsat, men ni kan läsa fler versioner av ordet ”perverst” på Björns Söders blogg).
Så vad har vi då för slags parti i Sverigedemokraterna? Många analytiker, och Sd själva, menar att det är svårt att placera in partiet på den traditionella höger-vänster skalan; det innehåller delar av lite av varje. Personligen bryr jag mig inte om att försöka kalla dem vare sig det ena eller det andra, bara för att underlätta ett avståndstagande genom att ge dem en tydlig etikett. Det räcker med att veta att deras politik skadar och förtrycker människor. Att de tycker att ”icke-svenskar” ska betala för högerpolitikens misslyckande. Att arbetare ska ge upp rättigheter för (de svenska) kapitalisternas skull. Att kvinnor ska låsas in i äktenskapet á la 1800-tal för att männen ska få mer makt. Att homosexuella ska gömmas undan och helst upphöra att existera.
Höger eller inte, Sverigedemokraternas politik är människofientlig och otäck. Det räcker gott och väl som skäl för att mobilisera av alla krafter så att de inte blir en del av vår folkvalda riksdag nästa val.
Media: DN1,
Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, Rasism, Politik, Främlingsfientlighet, Homofobi, Islamofobi, Homosexualitet
Senaste kommentarer