”Kollektivavtalen måste försvaras!”

Debatten om SAC:s registermetod för att få upp löner och arbetsvillkor för papperslösa arbetare fortsätter (se Internationalen nummer 45/2007).

Nu var det 1869 och vid Gruppens Gärde i Stockholm hade byggmästare Jansson fått order på ett nytt sockerbruk. För att kunna räkna hem mer riksdaler än vanligt bjöd han sina mureriarbetare en ackordsuppgörelse om 8 riksdaler och 50 öre per tusen satta tegel.

Det normala priset var 10 riksdaler och 50 öre, och Janssons skambud tände en gnista som ledde till att murare från andra byggen marscherade till Gärdet och organiserade ett strejkmöte, där man slog fast att inte en enda mureriarbetare skulle jobba för ett lägre pris än det normala. En del murare, med byggmästare som betalade enligt det gamla priset, var rädda om sina jobb och ville först inte gå med i aktionen. Men efter hårda påtryckningar från den starka grupp som ville stoppa Jansson blev uppslutningen total. En gemensam arbetsgrupp arbetade fram ett avtalsförslag för alla murare, där priset nu sattes till 11 riksdaler per tusen tegel. Den samfällda uppmarschen ledde till en snar seger. Efter bara några dagar hade nästan samtliga byggherrar i Stockholm skrivit under det nya avtalet.

Arbetarna i Stockholm hade vunnit Sveriges första kollektivavtal. Bokstavligen lade murarna här grunden till hela den svenska fackföreningsrörelsen. I strejkens spår bildades dessutom Stockholms Murarförening.

Nu är det år 2007 och 138 år har gått sedan denna historiska seger. Otaliga konflikter har rasat kring rätten att arbeta under kollektivavtal. I många fall har den nödvändiga enigheten kortsiktigt drabbat också många arbetare, som fått se sina egna olönsamma företag läggas ner, eftersom dessa inte kunde behålla sitt dåliga löneläge när den kollektiva kvarnstenen malt färdigt. Men principen från strejken 1869 har i dag så att säga blivit så grundmurad att, om än för stunden och bara för dessa regeringsår, även våra moderater har valt att acceptera tanken på rikstäckande nationella kollektivavtal. Strategerna inom borgerligheten ser naturligtvis detta bara som en nödvändig politisk andhämtning. Skulle alliansen få förnyat förtroende även i valet 2010 väntar förmodligen ett samlat stormangrepp mot just kollektivavtalen.

Vi som jobbar fackligt vet också att vi ständigt måste bekämpa dem som försöker slå upp sprickor i den fackliga grunden. Alla minns nog blockaderna mot Waxholms kommun eller salladsbaren Wild´n Fresh. Nu senast fick ägaren till Videomix Syd AB krypa till korset och skriva under ett avtal. SVT:s avslöjanden om hamburgerkedjornas svarta nattjobb, när de lät entreprenörer utnyttja ofta redan sårbara invandrargrupper, var förstasidesrubriker under flera dagar. Inom många avtalsområden finns ständigt ett otal svartjobb. Ibland kamouflerade som vita löner med hjälp av F-skattesedlar, dribbel med personallistor och så vidare. Framförallt gäller detta inom mindre och mer tillfälliga näringar med mindre insyn och ofta oklara ägarförhållanden: restaurangbranschen, städfirmor, målerifirmor, byggsidan, skiftande jobb inom jordbruket, frisörer, taxi och andra små servicenäringar som gatukök och grönsakshandlare. Att erkänna detta och bekämpa försöken att spräcka upp kollektivavtalen är en sak. Men det vore ett stort misstag att, som Kvinnopolitiskt forum, med yviga gester eller med hänvisning till hur arbetsgivarna drömmer om framtiden, hävda att striden för kollektivavtalen i stort sett redan är förlorad. Allt i kraft av att tro sig ha en bra analys av dagens arbetsmarknad. I Sverige är det en förkrossande majoritet av arbetarklassen som arbetar under kollektivavtal. Svartjobben finns fortfarande bara i arbetsmarknadens skrymslen. Allt annat är nonsens.

En facklig strid för att vinna ett lokalavtal kan gå till så här:
På Krongatan i Storstan finns två konkurrerande näringsställen. Det ena kallas restaurang ”Gott och Billigt”, det andra ”Gott och Extra-Billigt”. De anställda och även ägaren till vår första krog är oroliga över att det egna stället tappar kunder till konkurrenten som ständigt har rejäla extrapriser på sin Dagens Rätt. Dessutom har man extremt billiga shots på sina danskvällar. Nu känner en av de anställda på det första stället till baksidan på konkurrentens verksamhet. Ägarn där, han kör med svartjobb till disk och städning. Hotell- och Restauranganställda anmäler honom för möjligt skattebrott och det egna förbundet inleder en blockad. Under stridens gång visar det sig att ägarn utnyttjat några turkar utan papper till sina svarta jobb. De har jobbat svart för 75 kronor i timman. Dessutom har krögarn använt polsk smuggelvodka till sina billiga shots. Facket har förhoppningsfullt tipsat turkarna i förväg så att deras namn slipper komma fram. Krogen ”Gott och Extra-Billigt” kursar. Ägarn åker dit för skattebrott, olaga införsel och olaga utskänkning samt får med sig ett näringsförbud. Vore det en solskenshistoria rekonstrueras så krogen med nya ägare och ett kollektivavtal, kanske under namnet ”Maten smakar bättre när personalen har det bra”…

– Vi fastställer en nettolön, sedan är det upp till arbetsgivaren att bruttolönen är tillräckligt hög för att nå upp till det belopp vi fastställt, sade Ruben Tastas-Duque från Papperslösa gruppen/SAC till Internationalen i nr 45/07.

Underförstått accepterar man att arbetsgivaren ger fasen i att betala sociala avgifter. I sanningens namn går det inte heller att betala sociala avgifter för någon som är ”utan papper”. Visst, idén fungerar på ett litet, tillfälligt ställe där det inte finns någon insyn och där det inte finns fackmedlemmar med vit lön enligt kollektivavtal. Jag har inga moraliska eller fackliga problem med att leva med det. Men när någon från verkligheten öppnar dörren till denna arbetsplats. Ja, då är den fackliga striden över. Eller?

Den humanistiska tanken bakom den Papperslösa gruppens organisation överlever inte vår strid för att försvara kollektivavtalen. Att SAC, som den politiska organisation man ändå är, ändå förfäktar detta beror naturligtvis på att man har få eller inga egna medlemmar inom dessa aktuella avtalsområden.

Om registermetoden hos SAC, uttalande från Ung Vänster,

Intressant?
Vänstermedia: Arbetaren1, Flamman, ETC, Arbetaren2, Arbetaren3, Arbetaren4
Bloggat: Petter Partikulärt1, Spektrum, Horisont, Petter2, Autonoma Kärnan, Slutstadium
Andra bloggar om: Kollektivavtal, Registermetoden, Papperslösa, Svartarbete, Fackliga avtal, SAC, Ung Vänster, Facket, Fackligt, Politik, Samhälle

Upp till kamp för hamnarbetarna

Hamnarbetare? Tjuriga, ovilliga till arbete, oskäligt avlönade. Som klippta ur Upp till kamp, så långt från den moderna kunskapsstaden Göteborg man kan komma. För att inte tala om deras maffialiknande fackföreningar, ständigt beredda att riskera hamnens goda namn genom att strejka för den ena eller andra petitessen.

Den bilden av Göteborgs hamnarbetare har prånglats ut i Göteborgsmedierna de senaste veckorna. I Göteborgs-Posten kunde vi i lördags läsa varför. Den kommunalt ägda hamnen har hyrt in en stor pr-byrå (samma som nyligen köpte en före detta svensk statsministers tjänster) för att regissera nyhetsflödet, plantera ”nyheter” och bygga upp en offentlig bild som medierna okritiskt publicerat. Allt för att vinna den fackliga strid som pågått sedan i somras.

Läs hela debattinlägget i Aftonbladet.

Läs också lite historia om Göteborgs hamnarbetare på bloggen Svensson, Hamnarbetarstrejken 1969 och Hamnarbetarstrjken 1974.

Media: GP1, GP2, GP3, GP4, GP5
Andra bloggar om: Hamnarbetare, Arbetarklass, Göteborg, Kamp, Politik, Samhälle

Så gör vi det sämre för de fattigaste kvinnorna

Anders Borg och Sven-Otto Littorin redogör i DN för hur de ytterligare ska försämra situationen för deltidsarbetande kvinnor. Genom att minska möjligheterna för dessa att stämpla. Deltidsarbetet är ofta något som man inte valt, utan tvingats till av arbetsgivaren eller pga olika omständigheter (för att kunna fixa att ta hand om barnen etc). Alltså blir det en bestraffning av främst kvinnor med låga inkomster som herrarna finansminister och arbetsmarknadsminister ägnar sig åt.

Dessutom ska man ändra finansieringsystemet för a-kassan så att det ska bli ännu dyrare för medlemmarna. Dett gör man under förevändningen att det ska bli bättre. Och tar den minskande arbetslösheten som intäkt för förändringen. Eftersom arbetslösheten minskar kan ju avgiften sänkas säger de. Men det är ju falsk argumentation. När det är låg arbetslöshet måste ju kassorna lägga på hög för att inte avgifter ska chockhöjas i lågkonjunktur.

Sen försöker man också hävda att det är regeringens politik som lett till den lägre arbetslösheten. Jag tror inte det finns någon ekonom som håller med dem. De håller ju inte ens med sig själva. För i GP går Jan Hallberg, moderaternas ledande person i Göteborg, och samme Littorin som skrivit debattartikeln i DN ut med att påstå att det inte har med politiken att göra att det vänsterstyrda Göteborg har minskat arbetslösheten mer än resten av landet. Överhuvudtaget har utvecklingen i Göteborg varit bättre. Visserligen försöker man även i den artikeln hävda att det är regeringens politik som är orsaken, men inte ett enda fungerande argument för detta förs fram.

Och hävdar man att det är den förda politiken som är bra så måste ju i så fall vänsterpolitiken i Göteborg vara ännu bättre. Så är det naturligtvis inte, för det finns i realiteten ingen vänsterpolitik i Göteborg (jmfr gärna med Trondheimsmodellen). Det är ju så att Göteborg är mer känsligt för konjunkturer än många andra delar av Sverige, pga sitt stora beroende av den cykliska bilindustrin. Därför blir uppgångar större i Göteborg och tyvärr också nedgångar värre. Dessutom är det ju så att Göteborg under lång tid haft en bättre ekonomisk utveckling än riket. Även under den förra regeringen. Något som dock inte märks speciellt mycket ide fattigare delarna av befolkningen. (Jo, en positiv sak finns, socialbidragen minskar)

Borgarmedia: GP, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6 SVD1, SVD2, SVD3
Bloggat: Erik Laakso, Mullvaden, tidigare inlägg, Esbati
Läs också på min egen blogg, Svensson
Andra bloggar om: Regeringen, Arbetslöshet, Ekonomi, Anders Borg, Jan Hallberg, Sven-Otto Littorin, Alliansen, Arbetslöshetskassa, A-kassa, Politik, Samhälle

Det onda arbetet - om sökandet efter den goda utopin

Arbetar vi för att leva eller lever vi för att arbeta? Vad innebär “Det goda arbetet” idag när allt fler slits ut fysiskt och psykiskt på jobbet? Vilken roll har arbetets innehåll? Ska vi befria oss från arbetet eller kan vi befria själva arbetet, och därmed oss själva?

Jan-Olov Carlsson, fackligt förtoendevald metallarbetare och socialist, diskuterar vad en ny arbetsutopi skulle kunna innebära som en del i en radikal facklig strategi och en vital systemkritik av kapitalismen. (Ursprungligen publicerat i Röda Rummet 2/00)

I mitten av 80-talet var jag på en bilarbetarkonferens i Paris. Det var en konferens för att samla ihop erfarenheterna från ett fackligt vänsterperspektiv. Deltagarna var fackligt förtroendevalda från bland annat Frankrike, England, Tyskland, Spanien, och Belgien. Jag har inget riktigt bra minne av alla diskussioner, men en minnesbild är tydlig. Jag begärde ordet för att berätta om erfarenheterna av vår fackliga aktivitet med “Det goda arbetet” – det vill säga en utvecklad arbetsorganisation byggd på ansvar och befogenheter, och ett lönesystem kopplat till utvecklingen i arbetet.

Ämnet var lite för delikat för mig för att hålla rakt av på engelska så jag tog hjälp av en svensk bekant i Paris, en ung lovande cellist som gjorde succé på Paris musikaliska scener. Översättningen var från svenska via franska och sedan simultant till engelska, spanska och så vidare. Och det är klart - en cellists förmåga att finna ord och nyanser på ett annat språk när det handlar om bilarbetarnas dagliga arbetssituation och den fackliga taktikens innersta kärna är kanske inte det allra bästa. En del av delegaternas alltmer ogillande reaktioner på mitt anförande var säkerligen ett resultat av detta.

Men mest bryderi gav nog själva innehållet i det jag sa och som jag själv vid den tidpunkten upplevde som självklarheter. Det var i korthet följande: ur ett fackligt perspektiv kan vi inte stanna upp vid den traditionella partskonflikten mellan Arbete och Kapital. Vi måste också ta kamp för arbetet i sig. Vi bör kämpa för rätten till ett arbete där man kan växa som människa och som i sig också blir en stark och trygg plattform för att hävda arbetets och arbetarnas position och på så sätt förändra maktrelationerna. Sättet att organisera arbetet - att bryta med den tayloristiska arbetsdelningen, att få mer att säga till om, att få större befogenheter och större kontroll över sitt eget arbete - är en viktig del i den fackliga kampen. Kort sagt: ökad egenmakt i arbetet kan ge upphov till stärkt självkänsla och positiv självbild på individuell, men framförallt på kollektiv nivå. Det kommer att flytta fram Arbetets position gentemot Kapitalet – det var mitt bidrag i debatten.

Av rörelsen i rummet, det tilltagande sorlet och de ogillande ansiktsdragen insåg jag att mitt budskap inte föll i god jord. På puben efteråt var det också flera som berättade om en helt annan inriktning i sitt fackliga arbete. Några shopstewards från British Leylands förklarade till exempel att deras linje var att vägra utföra några andra arbetsuppgifter än det rena produktionsarbetet som man var ålagd att göra. Att ta på sig ett större arbetsinnehåll och större ansvar vore detsamma som att kasta ut några av arbetskamraterna i arbetslöshet.

Deras erfarenheter var starkt präglade av att arbetsgivarnas mycket antifackliga inställning ofta genomdrevs i namn av nya arbetsorganisationer, med bland annat det ökända exemplet från Nissans fabrik i Sunderland under början av 80-talet. De franska och spanska kamraterna bevärdigade sig inte ens att kommentera en facklig strategi som innefattade förändrade arbetsorganisationer inom ramen för det existerande produktionssystemet. “Det goda arbetet” uppfattades helt säkert av dessa kamrater som en reformistisk avvikelse.

Minnesbilden från Parismötet kan kanske illustrera en allmän slutsats. Det kan vara svårt, även för revolutionärer, att få ihop hela den ideologiska bilden av arbetet och kampen för ett bättre arbete även i dagens samhälle. Det finns tydliga skillnader i synen på arbetet och arbetets utveckling, en skillnad som får konsekvenser för den fackliga kampen. Och det skiljer sig också en hel del mellan de fackliga traditionerna i olika länder.

Arbetets ideologi

Olika former av mödosamma aktiviteter och fysiskt slit har varit den dominerande mänskliga verksamheten genom historien. Men den innebörd som vi idag ger begreppet “arbete” har en ganska kort historia. Fram till 1700-talet var “arbete” beteckningen för trälarnas och daglönarnas slit för att de mer besuttna klassernas liv skulle kunna ha sin gilla gång. Arbetet gjordes utan något större ekonomiskt utbyte.

Under den förindustriella övergången till kapitalismen var det fortfarande så att hantverkarna inte “arbetade”. De “verkade” och “fabricerade” varor och hade ibland hantlangare och daglönare som “arbetade” mot betalning. Innan textilindustrin mekaniserades med “Spinning Jenny” var det hemväverierna som försåg kapitalisterna med varor. Denna utbredda verksamhet, trots eländiga villkor och usel betalning, ansågs dock inte vara ett arbete utan en “levnadssätt” styrt av traditioner.

Det är också känt att pionjärerna bland fabrikörena på 1700-talet och i början av 1800-talet ofta drevs i konkurs med anledning av att de inte lyckades motivera sina arbetare att arbeta hela dagen lång eller komma tillbaka dag efter dag. Värderingen av “arbetet” innebar med andra ord en degradering av de “arbetande”.

Blickar vi ännu längre tillbaka kan vi finna att det under antiken ansågs vara under den frie medborgarens värdighet att delta i “arbetet”. Arbete var detsamma som att underkasta sig nödvändigheten, ofta i meningen att tillfredställa livsbehoven. Friheten började utanför dessa nödvändigheter. Ofriheten fanns i den privata sfären medan frihetens rike under antiken gick att söka i det offentliga livet. Den frie mannens förmåga till ett moraliskt beteende var möjligt först när hans handlingar upphörde att vara ett uttryck för kroppens tvingande behov och beroendet av miljön, och istället uteslutande härrörde från fritt fattande beslut. Arbetet var detsamma som “förslavandet under nödvändigheten”, och det var reserverat för slavar och kvinnor.

Med den industriella revolutionen och fabrikssystemet gavs arbetet en helt ny innebörd. Man kan säga att arbetet i modern ekonomisk mening är en uppfinning av kapitalismen. Det är under de senaste tvåhundra åren som lönearbetet exploderat med det moderna proletariatets födelse. Och med det har också en arbetets ideologi vuxit fram. Den franske sociologen André Gorz har gjort en träffande sammanfattning av denna utveckling:

“Det utmärkande för “arbetssamhällena” är att arbetet där betraktas både som en moralisk plikt, som en samhällelig skyldighet och som den enda vägen till personlig framgång. Arbetsideologin tar för givet att ju mer var och en arbetar, desto bättre blir det för alla; att de som arbetar lite eller inte alls skadar kollektivet och inte förtjänar att vara medlemmar av det; att den som arbetar bra kommer upp sig i samhället och att den som inte kommer upp sig har sig själv att skylla.”

Arbetarrörelsen föddes ur dessa arbetssamhällen. Arbetets ideologi har också starkt präglat arbetarrörelsens ideologi. Arbetet framstår som den viktigaste socialiseringsprocessen i det vuxna livet, det är där identiteten formas och utvecklas. Arbetet kan betraktas som allt från ett nödvändigt ont till den främsta arenan för självförverkligande. Vi kan inte vara likgiltiga inför arbetet. Men frågan är: kan vi befria oss i arbetet eller ska vi befria oss från arbetet?

Frihetens rike

Frågan om människans frigörelse har upptagit filosofernas tankemöda ända sedan antiken, även om de huvudsakligen har behandlat villkoren utanför arbetets sfär. Renässansfilosofen Pico della Mirandolas formulerade idén om ” människan som sin egen skapare - Homo Faber”, i talet “Om människans värdighet”. Han ansåg att människan måste skapa världen på nytt hellre än att behålla den som vi ärvt den. Människans värdighet står och faller med det. Den fria människans val pendlar mellan antingen självdiciplin eller självförverkligande. Självdiciplin är att åter underkasta sig nödvändigheten medan sjävförverkligandet är den högsta graden av frihet. Denna tanketradition var revolutionär i förhållande till kungahusen och kyrkan eftersom de feodala samhällenas motto var underkastelse och självdiciplin. Där var arbetet till för att tjäna Gud och den jordiska överheten.

Även hos Marx återfinns den starka idétrationen om den mänskliga friheten. I Kapitalets tredje band finns ett resonemang kring “Frihetens rike” där Marx ger en beskrivning på temat “arbetets frigörande från nödvändighetens tvång” som placerar honom på samma vågländ som de grekiska filosoferna: “Frihetens rike börjar i själva verket först när det arbete som bestäms av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså genom sakernas natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär… Bortom den börjar den mänskliga kraftutvecklingen, som framstår som självändamål, Frihetens sanna rike,”

Utopi och alienation

Med kapitalismen kom industrialismen och fabrikssystemet. Industri är egentligen inget annat än teknisk koncentration av kapital. Den har varit möjlig endast genom att arbetarna har skiljts från kontrollen över produktionsmedlen. Om vi vänder på resonemanget och gör tankeexperimentet att den nya tekniken och industriell tillverkning från början hade skett i formen av arbetskooperativ där arbetarna kontrollerat och behärskat produktionsmedlen, då skulle industrialismen aldrig ägt rum.

Industrialismen är alltså kapitalismens barn och arbetsdelningen blev den enda och sanna läran för dem som ville utveckla produktionen. Kapitalisterna insåg snabbt arbetsdelningens fördelar och fick en enastående produktionsteknisk utveckling. Det råder ingen tvekan om vem som bestämmer vad och hur arbetet ska utföras inom industrin, där är kapitalets makt oinskränkt. Produktionsteknik och härskarteknik är oupplösligt förbundna med varandra.

Arbetsdelningen fick sin fulländning genom taylorismen och fordismen. I arbetsdelningens kölvatten framstår arbetet enbart som ett medel att uppnå andra fördelar i livet. Hela idén med arbetsdelningens var att få kontroll över produktionens alla delar, inte minst arbetskraften. Men inte bara med hugg och slag. Taylors huvudsakliga intresse var att komma tillrätta med “slöseriet med mänskliga resurser”, och för att motivera arbetarna att bli positivt inställda till den “vetenskapliga ” arbetsanlaysen måste de också få del i rationaliseringsvinsterna. Taylor hade långtgåeende idéer om att arbetarna därigenom skulle få förbättringar i form av höjda löner och förbättrade villkor.

Men redan före Taylor och “Scientific Manegement” fanns det en viktig kritik av arbetsdelningen som handlar om arbetets väsen och dess del i människans liv. Marx ägnar stort utrymme i sina skrifter åt en analys av arbetsdelningen under kapitalismen. I Kommunistiska Manifestet skriver Marx och Engels exempelvis att “Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed alla lockelse för arbetaren.” Det var ett synsätt som bröt mot dem som tidigare hänfört betraktat arbetsdelningen som en av den nya tidens under. Marx polemiserade ingående med bland andra Adam Smith som tidigt framhöll arbetsdelningens betydelse för den industriella produktionens utveckling. Smiths exempel med nåltillverkningen har blivit en klassiker: “En person drar ut metalltråden, en annan rätar ut den, en tredje skär av den, en fjärde vässar den, en femte slipar den vid toppen för att kunna sätta på huvudet…”

Ur kritiken av arbetsdelningen följer den marxska analysen och teorin om det alienerade arbetet. Den tar fasta på den bristande meningsfullheten och avsaknaden av helheten i arbetsprocessen. Arbetet framstår som “utspritt, uppslukat av maskineriets helhetsprocess” inför vilkens “mäktiga organism den individuelle arbetaren förnimmer obetydligheten i sitt handlande”. Arbetaren är bara “ett tillbehör till detta maskineri” och hans “arbetsförmåga försvinner som oändligt liten, och ävenledes försvinner all förbindelse mellan produkten och producentens omedelbara behov och alltså med det omedelbara bruksvärdet” . Arbetsprocessen har “förvandlats till en vetenskaplig process som tar naturkrafterna i sin tjänst” och “individens arbete är bara produktivt i den mån som det införs i helheten av arbeten som lägger naturen under sig” För att riktigt spetsa till denna framställning avslutar Marx med: “Arbetsredskapet gör arbetaren självstyrande – ger honom ställning som ägare. Maskineriet – i egenskap av fast kapital – försätter honom i beroendeställning, som ägd.”

Marx analys har en skrämmande precision också på dagens långt mer sofistikerade processindustrier och robotiserade verksamheter. De snart 150 år gamla iakttagelserna har fortfarande samma aktualitet. De alienerade arbetet intresserar alltjämt forskare som i med ständigt nya undersökningar och teorier försöker förklara arbetarnas “instrumentella attityd” till arbete.

Men man kan också fråga sig om teorin om det alienerade arbetet gäller oavsett om kapitalet härskar över produktionens mål och medel eller inte. Är det kanske så att arbetsdelningen förblir ett faktum oavsett ägandeförhållandena och det sociala systemet? Ursprungligen hade arbetsdelningen som mål att ta kontroll över arbetet och därmed arbetaren. Den kom att innebär en fortlöpande speicalisering av produktionsmedlen med alltmer mekanisering och automatisering. Har det gjort arbetsdelningen till en oåterkallig utveckling? Kan fabrikssystemet överhuvudtaget möjliggöra en frigörelse i arbetet?

Den arbetsutopi som Marx en gång formulerade som att ” individernas förslavande och underordning under arbetsdelningen försvunnit och (…) arbetet inte bara är ett medel för livsuppehället utan rent av det viktigaste livsbehovet” känns allt mer avlägsen ju mer industrialismen utformar produktionsbetingelserna ur teknisk synpunkt. Den marxistiska arbetsutopin utgår från att kapitalismen ska ersättas med individernas samverkan i ett metodiskt och medvetet självförvaltande ;” förenandet av fria producenter”. Går det överhuvudtaget att se de arbetande som “förenandet av fria producenter” i en högteknologiskt värld?. Och vad händer med utopin om självförvaltning i en framtida planerad ekonomi som försöker dra fördelar av storskalighet och stordrift?

Arbetsdelningen i den tayloristiska meningen på verkstads- eller fabriksnivå kan kanske övervinnas genom en radikal förändring av arbetets organisering. Det går att uppnå en relativt hög grad av självständighet och egenkontrolli arbetet, det vill säga när det gäller hur arbetet ska utföras. Men någon verklig frihet och autonomi råder inte så länge någon anna bestämmer vad som ska produceras. Att så är fallet under kapitalismen är uppenbart . Men hur ställer sig problemet efter kapitalismens avskaffande? En socialiserad ekonomi där en plan för samhällets ekonomiska utveckling upprättas löser inte frågan om arbetsdelning kontra arbetets befrielse.

På det politiska planet är frågan om arbetarkontroll och arbetarmakt en nödvändig förutsättning för kapitalismens avskaffande. På den individuella nivå är frågan om yrkesverksamheten som en del av självförverkligandet och som en del i sambandet mellan arbete och liv inte lika enkel och självklar i sin lösning.

De tyngsta och monotonaste arbetsuppgifterna kan ofta mekaniseras och automatiseras. Det är önskvärt och bra. Men i automatiseringens spår uppstår arbetsdelningen på en ny teknisk nivå där endast specialister förmår att förstå och manövrera maskinerna. Och så är vi tillbaka på ruta ett. “Proletärens arbete har genom maskineriets utveckling och arbetdelningen förlorat all självständig karaktär och därmed all lockelse för arbetaren” , som det heter i Manifestet.

Den fackliga strategin måste kunna knyta ihop den politiska dimensionen med den enskilda individens totala livssituation. Om det för den enskilde arbetaren inte längre är “arbetarmakt” som är det hägrande målet utan istället att slippa vara arbetare så måste den fackliga strategin orienteras efter detta medvetande

Arbetsdelningens gissel finns inte bara inom industrin . Den är ett samhälleligt fenomen som inte på ett enkelt sätt raderas ut med kapitalismens avskaffande. En kritisk inställning till arbetsdelningen ska inte tolkas som att alla har samma intressen i livet, samma förmåga och läggning och att alla kan och ska göra samma saker. Nej, inte alls. Men jag tror att att vi måste utveckla vår egen arbetsutopi utifrån synen att arbetet i sig kan bli om än inte “det viktigastre livsbehovet” så åtminstone en betydande och positiv del av våra liv.

Arbetarrörelsens två traditioner

Inom arbetarrörelsen har arbetet betraktats utifrån två olika föreställningar: 1) arbete som medel att nå ökad välfärd utanför arbetet. 2) arbete som en arena för människans frigörelse och självbestämmande Den första kan betacknas produktivitetslinjen och den andra frigörelseslinjen . En första liten testfråga om hur man själv ser på saken kan vara: lever jag för att arbeta elller arbetar jag för att leva ?

Marx och den socialistiska rörelsens arbetsutopi hör hemma under frigörelseslinjen medan hans analys av det alienerade arbetet visar att lönearbetet under kapitalismen enbart kan förstås som ett medel att tillfredställa behoven utanför arbetet, det vill säga produktivitetslinjen. Representanter för den senare är bland andra Adam Smith och Fredrich Taylor.

Beroende på vilket synsätt man väljer utvecklas olika strategier i den fackliga kampen. När det gäller frigörelseslinjen finns det två dimensioner. Den ena rör arbetet som en del av självförverkligandet och människans frigörelse. Arbetet kan utföras med stor självständighet och egenkontroll och upplevas som meningsfullt och ingående i en helhet. Den andra dimensionen är politisk. Frigörelseen blir en fråga om inflytande och makt, inte bara på arbetsplatsen utan också på samhällsnivå. Kampen för ett samhälle där alla medborgare har samma värde och klassorättvisorna raderats ut blir en viktig del i en sådan strategi.

Även produktivitetslinjen kan uttrycka en strategi för jämlikhet. Genom att arbetet görs mer effektivt och rationellt kan det skapa en tillväxt av materiell välfärd som fördelas på ett rättvist sätt mellan alla medborgare. Genom att använda arbetet som medel kan “frihetens rike” uppnås utanför arbetslivet. Ett mindre gott arbete kan kompenseras med ett gott liv!

Ser vi till hur den svenska fackföreningsrörelsen hanterat dessa perspektiv råder ingen tvekan om att det är produktivitetslinjen som varit förstahandsvalet. Till exempel har Metall varit en av de stora förespråkarna för MTM-systemets införande inom industrin. Sverige tog tidigt en tätplats bland industriländerna när det gällde att driva arbetsdelningen långt. Folkhemmet skulle byggas på den ökade välfärd som vinsterna ur industrin möjliggjorde. Flertalet av de 27 punkterna i arbetarrörelsens efterkrigsprogram går att hänföra till rationalisering av arbete.

Men det har inte saknats inslag av frigörelseslinjen. I den tidiga fackliga kampen under 1900-talets första decennier var influenserna av den marxistiska arbetsutopin och den socialistiska framtidsvisionen märkbara. Kampen för jämlikhet i ett bredare politiskt perspektiv fanns länge närvarande i den socialistiska visionen om det klasslösa samhället. Men i takt med arbetarrörelsens reformistiska utveckling blev kampen allt mer inriktad på att försöka minska ojämlikheten inom ramen för det kapitalistiska systemet.

Frigörelse i den mer direkta betydelsen självförverkligande i arbetet har däremot haft en mer undanskymd plats än jämlikhetstanken. Arbetets utveckling har under lång tid inte varit föremål för något större intresse från fackföreningens sida. Det dröjer långt in på 70-talet innan frågan om “Det goda arbetet” kommer upp på Metalls kongress.

Diskussionen om de två olika synsätten på arbetet är kopplade till kapitalismens utvecklingsfaser och därmed också till klasskampens villkor. Även om inte sambanden är hetl entydiga så att arbetarrörelsens taktiska, strategiska och ideologiska linjer är en direkt konsekvens av den kapitalistiska utvecklingen, så återkommer ändå ett mönster under 1900-talet. I perioder av expansion och tillväxt ges ett utrymme att flytta fram positionerna i en offensiv som också innefattar maktfrågorna, medan kampen i kapitalistiska nedgångsfaser blir mer defensiv och koncentreras till att bevaka uppnådda positioner och ta ett steg tillbaka. Såväl när det handlar om makten i samhället i stort som makten på arbetsplatserna. Arbetets värde tenderar att försvagas

Inom den fackliga vänstern har perspektivet på arbetets värde under de senaste decennierna närmast följt produktivitetslinjen: arbete som ett medel till att nå ökad välfärd och frihet utanför arbetet. Det oppositionella fackliga perspektivet har till stora delar rört kritik av den fackliga byråkratins undfallenhet gentemot kapitalet när det gäller fördelningen av mervärdet. En kritik som inriktat sig på de låga lönekraven, hur arbetstidsfrågan hanterats, bristande försvar av välfärden, den fackliga ledningens EU- och EMU-hållning, och så vidare. Mycket litet utrymme har ägnats åt att diskutera arbetets värde i sig och utvecklingen av arbetet som en del av hela livssituationen. Endast undantagsvis har den socialistiska arbetsutopin diskuterats och frigörelsestanken har endast rört sig på den övergripande politiska nivån. I grund och botten har arbetarklassens befrielse från kapitalismens ok förutsatts lösa även arbetets ofrihet. Jag tror att det är ett förenklat och i grunden felaktigt perspektiv.

Det onda arbetet

Arbetsdelningen, arbetets och den allt högre tekniknivån har slagit sönder arbetets och livets enhet. Det traditionella hantverket där arbetsredskapet gjorde arbetaren självstyrande finns knappt kvar i den industrialiserade världen. Och tjänstearbetet är lika sönderstyckat och funktionaliserat som fabriksarbetet.

Under efterkrigstiden starka kapitalistiska expansionsperiod stod produktivitetslinjens förespråkare som starkast. Välfärdsreformerna staplades på varandra och trots att arbetsdelningen och rationaliseringen pågick som aldrig förr skedde också en humanisering av arbetet. Arbetsmiljön förbättrades, arbetstiden förkortades och medbestämmandet utvecklades. Arbetet i sig utvecklades inte så att det befrämjade självförverkligande men samhället var tillräckligt rikt för att kunna erbjuda materiell kompensation utanför arbetet. Arbetarna och deras organisationer nöjde sig med att betrakta arbetet som ett medel att uppnå detta. Kompensationen bestod av ökad privat konsumtion. Bilen, villan och teven blev en möjlighet för allt fler. Ökad offentlig välfärd ingick också i kompensationen. Utvecklingen var dessutom”jämlik” - arbete fanns åt alla som ville arbeta.

Idag sker istället är en dubbelt negativ utveckling. Jämlikheten attackeras och välfärden dräneras, både på det individuella och det samhälleliga planet. Rätten till arbete existerar inte längre. Den nya arbetsmoralen lyder: den som fått förmånen att gå till ett arbete ska minsann vara tacksam över det och utföra jobbet utan invändningar och krav. Öppna attacker sker på de arbetandes rättigheter och mot arbetets villkor. I arbetet skapas de mervärden som ger samhällets elit och den härskande klassen sina privilegier. När samhällskrisen slår till måste profiterna upprätthållas. Kraven ökar, arbetstempot drivs upp, neddragningar av personal kompenseras av merarbete för dem som har jobbet kvar.

Arbetets tilltagande ofrihet leder till att stress, utslagning, utbrändhet, psykisk och fysisk ohälsa, och allmän otrivsel tilltar. Försämringarna drabbar i stort sett alla yrkesgrupper. I en nyligen publicerad TCO-rapport om stressen i arbetslivet anser nio av tio tjänstemän att tidspressen på jobbet är för hård . Många kan inte påverka sin arbetssituation, sex av tio har små möjligheter att bestämma vilka tider de ska arbeta och fyra av tio hoppar ofta över sin lunch. Hur arbetssituationen utvecklats inom vården, omsorgen och skolan behöver ingen närmare presentation.

Industriarbetet har klarat sig jämförelsevis väl, även om nivån av stress och hur hårt man driver de anställda börjar anta orimliga proportioner framför allt bland vissa under-leverantörer till storföretagen. Inom de delar av industrin där man under flera år försökt utveckla arbetsorganisationer för att uppnå utökat arbetsinnehåll, ansvar och befogenheter kan vi se hur dessa frösök har stannat upp. Fortfarande talas det om behovet av en förändring av gamla och stela arbetsorganisationer. Men förändringen, som ofta försvaras av de lokala fackliga organisationerna under benämningen “det goda arbetet” handlar i praktiken numera mest om effektivisering och rationalisering.

För den enskilde arbetaren eller tjänstemannen får kapitalismens nuvarande utveckling långtgående konsekvenser. Kapitalet styrs av den extrema kortsiktighetens princip. Situationen i arbetet präglas i allt högre grad av vilsenhet, otrygghet, svagare lojaliteter, konkurrensen, risken för misslyckande, kraven på ökad flexibilitet Arbetets ofrihet är dessutom i högsta grad kontraproduktiv. Långtidssjukskrivningarna ökar och de arbetandes kreativa förmåga begränsas. Rationaliseringen av arbetet har börjat bli irrationell.

Den nya arbetsutopin

Kanske kan inledningen från socialdemokratins partiprogram från 1975 uppfattas som ett försök till att formulera en ny arbetsutopi:

“Varje människa har rätt till ett arbete som kan upplevas meningsfullt. Arbetet måste ingå i ett socialt sammanhang, där arbetets frukter används för att tillfredsställa individuella och gemensamma behov. Därför måste bestämmanderätten över produktionen läggas i hela folkets händer. Produktionen måste organiseras så att varje människa blir bemött med aktning och respekt för sitt arbete”

Här ligger tonvikten på frigörelselinjen. Från mitten av 70-talet började också delar av fackföreningsrörelsen att röra sig mot denna ståndpunkt. Det var ett direkt resultat av gruvarbetarstrejken, städerskestrejken, strejken vid Algots Nord och andra fackliga strider där människovärdet i arbetet och på arbetsplatserna ställdes i blixtbelysning. Idag, 25 år senare, kan vi konstatera att resultaten av dessa strider i stort sett spolats bort. De stolta skrivningar i SAPs partiprogram gäller inte längre.

Den nya arbetsutopin är ofullständig om den inte ställer frågan om makten i samhället med samma prioritet som makten och kontrollen över det egna arbetet. Många viktiga ansatser som har gjorts och fortfarande görs för att förbättra arbetsförhållanden kommer att gå om intet om inte det kapitalistiska systemet i sig själv ifrågasätts.

Jag tror det är viktigt att inse att kapitalet har tillägnat sig delar av den moderna arbetsutopins värderingar för sina egna ändamål. En ny “arbetarelit” erbjuds att återta makten över tekniken och få full frihet i arbetet att utveckla personliga färdigheter. Den utvecklingen sker inte bara som eftergift för kraven på ett “gott arbete”. Det sker med rationell beräkning.

Nya arbetsorganisationer

Detta är tydligt när det gäller arbetsorganisationen. Den fackliga strategin om det “goda arbetet” uppehåller sig i huvudsak kring en förändrad arbetsorganisation och uppkvalificering av arbetet. I praktiken handlar det dock inte längre i första hand om självförverkligande och förändrade maktrelationer. Tyngdpunkten har hamnat kring hur arbetsformer och arbetsorganisationer kan ge bättre effektivitet och vara mer företagsekonomiskt rationellt. De fackliga organisationerna är så hårt styrda av det inomkapitalistiska perspektivet att de i praktiken ansluter sig till den hårda produktivitetstanken

Uppkvalificering av arbetet nämns ofta i samband med införande av ny och avancerad teknik, men det uppnås inte i alla jobb. Den totala effekten av ny teknik har snarare blivit hårdhänt rationalisering som i många fall utarmar jobben. Eftersom det uttalade syftet med ny teknik är att den ska öka arbetets effektivitet och därigenom minska slitet bör den bara accepteras om det sparar arbete och tid. Att arbeta mer och hårdare med den nya tekniken installerad är ju att göra ett praktfullt självmål. De fackliga organisationerna måste sluta idealisera den nya tekniken och tro att den i sig själv skapar mening i arbetet. Istället borde intresset riktas mot att ojämlikheten inom arbetarklassen ökar, vilket är en ny och avgörande fråga för hur klassidentitet och solidaritet ska kunna utvecklas.

Grupporganisation ingår också i det moderna arbetslivets nya förutsättningar. Den amerikanske sociologen Richard Sennett beskriver utvecklingen inom “teamwork-konceptet” med att de i sin nuvarande form “varken förändrar produktionssystemets grundläggande karaktär eller hotar företagens uppbyggnad eller maktstruktur”. Han beskriver slående att “teamwork är den förnedrande ytligheten satt i system” och”ett gruppbaserat arbete ter sig knappast mer lockande än den klassiska arbetsmoralen med allt vad den innebär av förljugenhet och låtsad gemenskap”.

En analys av de tyska erfarenheterna som gjorts vid Linköpings universitet visar att de flesta grupporganisationer och team har mycket litet att göra med inflytande, delaktighet och engagemang kring den egna verksamheten. Nej , det handlar mest om så kallade produktionsteam, en hårt styrd och kontrollerad arbetsorganisation med högpresterande team. Dessa team är kapitalismens stachanoivitrörelse, där endast unga och friska “mönsterarbetare” har tillträde. Endast två till tre procent av de tyska metallarbetarna är organiserade i vad man kan kalla grupporganisationer för “det goda arbetet”.

Men ska vi då kasta ut barnet med badvattnet? Jag vill påstå att kampen om makten över sitt arbete, det vill säga befrielsen i arbetet, går genom kollektivet och grupp- eller lagarbete. (I vårt fackliga arbete på Volvo Lastvagnar i Umeå har vi bannlyst ordet “teamwork” ) Det är vad vi fyller formen med för innehåll , det vill säga vad vi själva kan och vill göra med organisationsformen, som är avgörande. Väl fungerande arbetsgrupper kan ge ett avsevärt utrymme för självstyrelse i arbetet även om det inte innebär någon egentlig beslutanderätt över arbetet.

Men grupporganiserat arbete är svårt, speciellt i miljöer som tidigare präglats av individuella ackord och rigorös arbetsdelning. Utan de rätta förutsättningar kan grupparbete skapa enormt stor frustration. Den fackliga organisationen får inte överge sina medlemmar när väl en organisationsförändring är beslutad och genomförd.

Jag tror ändå att den mest framkomliga vägen till det “mänskliga arbetet” är att kollektivet och inte individen blir kuggen i maskineriet. Mina egna erfarenheter av grupper på vår arbetsplats är att de innehåller en stor portion av “vi kräver vår rätt, vi hävdar vår integritet, vi väljer våra egna ledare, vi är lojala med varandra i första hand och med företaget i andra hand…” Det bildar på något vis stommen för en “arbetarkultur” med kollektivt självförtroende. Det är en god och nödvändig skola i aktivt medbestämmande och inflytande som flyttar fokus från den fackliga apparaten och de förtroendevalda till de enskilda medlemmarna.

Arbetstiden

När Marx formulerade sin arbetsutopi förutsåg han att individerna skulle utveckla en allsidig förmåga i arbetet. Och tack vare denna “individens rika utveckling” skulle självförverkligandet bli ett behov att söka tillfredställa utanför arbetet ,vilket skulle bli möjligt tack vare “den nödvändiga arbetstidens nedminskning till ett minimum”

De styrande i samhället har sin syn klar: “vi måste jobba mer för att ha råd att jobba mindre!”, vilket ibland också ges innebörden att “för att besegra arbetslösheten måste vi arbeta mer”. Och ju mer den fackliga rörelsen fjättras av kapitalismens logik desto starkare blir argumentet att en radikal arbetstidsförkortning är “omöjlig” .

Ett av argumenten för en radikal arbetstidsförkortning är ju tvärtom att den skulle göra det möjligt att avskaffa arbetslösheten genom att fler kan dela på jobben. Jag ska här inte ta upp alla de övriga argument som finns för att korta arbetstiden, men vill betona en aspekt: Det finns ingen motsättning mellan kampen för befrielse i arbetet genom självförverkligande och humana jobb, och en befrielse från arbetet med kortare arbetstid. Men kampen för en kortare arbetstid får aldrig föras under mottot att “göra bort skiten på så kort tid som möjligt!” för att därigenom få mer tid till fritid och självförverkligande egenverksamhet.

Om kravet på en kortare arbetsdag endast blir ett radikalt alibi för bristerna i en facklig strategi för “humanisering” och självförverkligande i arbetet överges den socialistiska idéen om arbetets befrielse för individernas frigörelse. Den fackliga vänstern har ett mycket stort ansvar att utarbeta ett helhetsperspektiv som måste innefatta befrielsen av arbetet (systemkritiken av kapitalismen), befrielsen från arbetet (arbetstidsförkortning) och befrielsen i arbetet (självförverkligande och humanisering).

Vilken väg för fackföreningsrörelsen?

När Hans Karlsson, LO:s avtalssekreterare, höll föredrag på Socialistiskt Forum i Umeå i januari , sade han att den svenska fackföreningsrörelsen inte har åsamkats något avgörande strategiskt nederlag under 1900-talet. Den svenska fackföreningsrörelsen är oerhört stark vilket brukar uttryckas “100 procent/ 100 procent” (det vill säga nästan 100-procentig organisationsgrad och nästan 100-procentig anslutning till kollektivavtal)

Det är riktigt att svensk fackföreningsrörelse är stark i organisatorisk mening. Men jag tycker att fackföreningsrörelsen på ett område har lidit ett avgörande strategiskt nederlag, nämligen den omfattande avideologiseringen. Till de frågor som allvarligt försummats hör den socialistiska arbetsutopin. Diskussionen om “det goda arbetet” har vitaliserat denna fråga betydligt. Men “det goda arbetet” som facklig strategi kommer att förbli en utopi så länge som den fackliga organisationen fogar sig i och anpassar sig till kapitalismens logik. Den fackliga byråkratins strategi har istället kommit att innebära att ligga steget före i anpassningen till villkoren i den nya kapitalismen. Det har varit och är alldeles för mycket av “gilla läget”. Jag tror att det är absolut nödvändigt med en facklig grundvärdering som lyder: Vi ska vara obrottsligt lojala med arbetet, inte nödvändigtvis med arbetsgivaren . Tyvärr förhåller det sig för det mesta precis tvärtom. Den fackliga byråkratin är obrottsligt lojal med det kapitalistiska systemet, inte nödvändigtvis med lönearbetet.

I den fackliga byråkratins idévärld utgår inte maktperspektivet längre från klassbegreppet, från sociala och politiska rörelser. Den subjektiva faktorn, arbetarklassen, förlorar sin betydelse. De skenbart objektiva faktorerna , till exempel ny teknik, får nästan all betydelse och därför blir “kompetensfrågor” och “kompetensutveckling” fackliga mantra som upprepas i tid och otid. Kompetens och kunskap är inte oviktigt men det räcker inte som facklig strategi när hyperkapitalismen effektivt förstör förutsättningarna för ett gott arbete och ett gott liv.

Facklig strategi

Jag vill här lansera de punkter som jag anser borde bli föremål för en diskussion om facklig strategi för en ny arbetsutopi.

- Frigörelse av samhällsresurserna. En vital kritik av den “nya” kapitalismen som påvisar sambanden mellan kapitalismens utveckling och arbetets ofrihet och som återupprättar den socialistiska frigörelse- och jämlikhetstanken.

- Frigörelse av arbetet . En humanisering av arbetet i form av “det goda arbetet” utan krav på motprestationer i form av rationalisering eller effektivisering

- Frigörelse av tid . Arbeta mindre – leva bättre! En radikal arbetstidsförkortning

- Arbetarklassens enhet och solidaritet till varje pris.

- Arbete och livs miljö. En facklig strategi utifrån planeten Jordens miljömässiga ohälsa.

-All ny teknik ska kunna motiveras till de arbetandes fördel. Spara mänsklig tid och kraft.

- Ett demokratiskt uppvaknande. Demokrati som frihetskraft och inte bara som ett nyttovärde. Fackföreningar måste bryta upp banden med SAP och ersätta det med ökad samarbete med nya folkliga rörelser och nätverk

Att rubba cirkeln

Jag började artikeln med en minnesbild från en internationell bilarbetarkonferens i Paris på 80-talet som grumlade mitt sinne en del. Jag ska avsluta med en betydligt färskare och mer hoppgivande erfarenhet från min egen arbetsplats:

För en tid sedan jobbade jag på ett monteringsflöde. Eftersom det var övertid fanns där ett hopkok av montörer från flera olika grupper. Jag jobbade på en station med en nyanställd ung tjej, Anette. Hon var mesta tiden frustrerad för att hon inte kände igen upplägget just där vi befann oss, fördelningen mellan arbetsstationerna, osäkerheten i varianterna (alla hytter är unika) och så vidare. Jag var inget stort stöd för henne eftersom mina kunskaper i hyttmontering är eftersatta på grund av mitt fackliga arbete. På stationen före jobbade en annan tjej, Marie. Henne jobbade jag ihop med för ett drygt år sedan och hon då var i ungefär samma position som Anette var i nu.

Marie var inte heller på sitt hemmaflöde, men hon hade inga problem att ställa om sig för de små detaljerna som skiljer mellan flödena. Hon utstrålade en naturlig auktoritet eftersom hon kan montera hela hytten. Efter två och ett halvt års anställning är hon komplettmontör, det vill säga. hon har kunskap för en monteringstid på cirka tio timmars arbetscykel med en mängd olika varianter. Hon har ännu inte tagit kvalitetsexamen, men det är mest en tidsfråga. Hon kommer från en grupp som anställdes ungefär samtidigt och dom bestämde sig för ett drygt år sedan att satsa allt på att försöka utvecklas i samma takt för att kunna börja rotera med hytten

Jag tror inte att Marie lever för sitt arbete utan hon gör istället som de allra flesta i detta samhälle, arbetar för att leva. Hon är inte unik på något sätt utan delar samma utveckling och erfarenheter med hundratals andra montörer, svetsare och målare på vår fabrik. Men jag tror att hennes eget och hennes grupps självförtroende och självrespekt är långt mycket starkare i denna arbetsorganisation än vad den hade varit vid det löpande bandet där samma moment återkommer om och om igen med tempotider på ett par minuter .

Det säger en del om de möjligheter som finns om vi bara förmår rubba fordismens cirkel och ta det första myrsteget in i en arbetsutopi som är formulerad för människans befrielse. Sen må de franska, spanska och engelska bilarbetarkamraterna skaka på sina huvuden bäst de vill.

Jan-Olov Carlsson

Läs också: Offentlig eller privat sjukvård
I media om arbetsmiljö och arbetsrelaterade sjukdomar: DN1, SVD1, DN2, DN3
Bloggare om arbetsmiljö etc: Alter Ego, Svensson,

Andra bloggar om: Arbetsmiljö, Utbrändhet, Fackförening, Arbetstid

Klasskamp förlänger livet

I konsultrapporter och på kvällstidningarnas löpsedlar talas det om “välfärdssjukdomar” som hot mot såväl samhällsekonomi som personlig hälsa.

Men det är inte välfärden som gör oss sjuka, det är tvärtom de som har minst välfärd som är sjukast och dör tidigast. Bilden av den rödbrusige direktören som segnar ner vid sitt skrivbord efter alltför många ansvarstyngda övertidsnätter är en myt. Tvärtom är hjärtinfarkt en sjukdom som är vanligare ju längre ner på samhällstrappan man befinner sig.

Läs hela krönikan i GP

Andra bloggar om: Sjukvård, Välfärd, Klasskamp, Politik, Stress

“En politisk klassdom!”

– En politisk klassdom.
Per Johansson, före detta ordförande i Sekos klubb 119, svävar inte på målet efter att Arbetsdomstolen gett Veolia, tidigare Connex, rätt att avskeda honom från jobbet som tunneltågförare.

Hösten 2005 fick Per Johansson, då klubbordförande, sparken från sitt jobb som tunneltågförare. Connex, idag Veolia, anklagade Per Johansson för illojalitet och kränkande behandling av medarbetare och chefer.

Per Johansson och hans kamrater i styrelsen för klubb 119 bestred från första dagen Connex anklagelser. De menade att den verkliga orsaken till att Per Johansson fick sparken var att han som förtroendevald kritiserat och till media påpekat en rad brister i säkerheten på tunnelbanan.

Ett stort bakslag

Ett omfattande solidaritetsarbete startade. Mängder av fackliga organisationer – både nationella och internationella – och en rad enskilda gav Per Johansson sitt helhjärtade stöd.

Det hela hamnade till slut i Arbetsdomstolen. Per Johanssons talan fördes av hans fackliga organisation Seko.

I förra veckan kom så domen, som blev ett stort bakslag. Inte bara för Per Johansson, utan för samtliga fackliga förtroendemän över hela landet.

I domen skriver Arbetsdomstolen bland annat att ”bolaget inte har gjort sig skyldigt till brott mot vare sig kollektivavtalsbestämmelsen eller förtroendemannalagen på det sätt som förbundet påstått”, och gav Veolia rätt.

En skandal

Dessutom påpekas också i domen att “Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå in på frågan om klubbens kritik av bolagets arbete med säkerhets- och arbetsmiljöfrågor har varit befogad”.

– Det här är en skandal. En klassdom utan like, säger Jannis Konstantis, vice ordförande i klubb 119, till Internationalen.

Per Johansson säger själv efter att domen fallit:
– Det är en politisk klassdom. En moralisk dom som vänder sig mot alla fackliga företrädare som kämpar ute på arbetsplatserna. Arbetsdomstolen har inte tagit någon som helst hänsyn till alla mina arbetskamrater som vittnat för min sak. Dem har man behandlat i klump och helt enkelt valt att gå på Veolias version.

Anmärkningsvärd

Förbundsjuristen från LO TCO Rättskydd, Annett Olofsson, gör en liknande bedömning.
– Jag tycker att AD:s bevisvärdering är anmärkningsvärd. Man har värderat de båda sidornas vittnen i klump och kommit fram till att arbetsgivarsidans vittnen är mer trovärdiga än våra, säger hon till sekomagasinet.se.

Annett Olofsson noterar också att Arbetsdomstolen undvikit att gå in på frågan om Per Johanssons kritik mot företaget varit riktig eller ej. Istället har det hela handlat om personen Per Johansson och hans uppträdande.

– Mycket märkligt, säger Per Johansson om detta. Vi har ställt frågan åtskilliga gånger om vad det är som jag sagt som inte varit lämpligt. Vi har aldrig fått något svar på den frågan. Veolia har inte kunnat precisera vad de menat… – Det finns ingen som helst juridik i domen, något som också Veolias advokat konstaterat. En advokat som förresten också var förvånad över domen.

Per Johansson undersöker möjligheten att driva frågan som ett fall om yttrandefriheten i Europadomstolen.

Per Johansson konstaterar att detta handlar egentligen inte om honom som person utan om alla fackliga företroendemän.
– Det är redan tufft på arbetsmarknaden. Med denna dom i ryggen kommer arbetsgivarna att gå ännu hårdare fram.
– Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla som stött mig, framför allt mina arbetskamrater. Men jag måste också konstatera att LO-ledningen inte lyft ett finger för att ge mig stöd, utan valt att inte ta ställning. Vilket är rent ut sagt beklämmande, säger Per Johansson, numera hedersordförande i klubb 119.

Andra bloggar om: Per Johansson, Veolia, Connex, Arbetsdomstolen

Mörkret över avtalsrörelsen

Den övervägande delen av avtalen är nu i hamn. Med facit i hand kan konstateras att både Kommunal och Handels med tanke på förutsättningarna lyckades över förväntan.

Speciellt som LO-förbundens självutnämnda lönepolis IF Metall sin vana trogen lyckades sluta ett avtal som alla inblandade parter, utom metallarbetarna själva, var nöjda med. IF Metall var som vanligt först ut, och deras avtal brukar vanligtvis fungera som ett tak som andra mer utsatta och dåligt lönade grupper inom LO-kollektivet har att rätta sig efter.

Men det finns två grupper som mer än andra sticker ut i vårens avtalsförhandlingar: gruvarbetarna vid LKAB och kabinpersonalen på SAS. Bägge grupperna tvingades att använda sig av strejkvapnet för att åtminstone få en del av sina krav tillgodosedda. Både lyckades, om än inte fullt ut, på detta sätt uppnå villkor som måste bedömas som relativt bra med tanke på förutsättningarna.

I båda fallen har de som strejkat gett en lektion i hur en fackförening kan fungera när den är som bäst. Gruvarbetarna genom sitt solidariska agerande vid arbetsnedläggelsen, och när de på ett ytterst demokratiskt sätt röstade om det avtal som framförhandlades efter att LKAB:s ledning tvingats tillbaka till förhandlingsbordet. Kabinpersonalen på SAS som via en levande dialog med sin fackliga ledning hade ett direkt inflytande över strejken via stormöten och en rad andra informationsmöten.

Två strejker utifrån helt olika förutsättningar, men bägge till sin karaktär en liten samhällslektion i hur utsatta människor och yrkesgrupper genom ett solidariskt handlande lyckades ge ordet arbetarmakt ett politiskt och fackligt innehåll som LO-ledningen och övriga förbundsledningar borde ta till sig när de i sinom tid värderar årets avtalsrörelse.

Det är den ljusa sidan av årets avtalsrörelse.
Dessvärre finns det en mörkare och mer dyster sida.

Den handlar om en tidning som mer än alla andra skiljer ut sig från mängden. Dagens Nyheter med en upplaga på flera hundratusen. Utan tvekan en av landets viktigaste opinionsbildare. Den har givetvis haft sin bevakning på både kabinpersonalens och gruvarbetarnas kamp. Och den som bara har DN som daglig tidning måste ha fått en minst sagt skev bild av dessa strejker.

För i bägge fallen valde DN att tillämpa en alldeles särskild journalistik. Så hårdvinklad och genommanipulerad att man häpnar. När det gäller gruvarbetarna där i stort sett alla var totalt eniga om att strejka, lyckas DN hitta en gruvarbetare som inte vill strejka. Denna person ges en helsida, givetvis utan namn och bild, för att skildra stämningarna bland gruvarbetarna.

Samma journalistiska grepp tillämpas när det gäller kabinpersonalen. Även här lyckas DN bland 800 personer hitta en som givetvis tycker att SAS är toppen, arbetsvillkoren prima, bristen på lunchraster inget att sjåpa sig över, övertiden bara kul.

Dagens Nyheters rapportering av bägge dessa konflikter, ackompanjerade av ledarsidans fördömanden, ger en kuslig försmak av hur välorganiserad motståndarsidan är. Och om vad som är att vänta den dagen det verkligen bränner till på allvar i den svenska klasskampen.

DN:s hårdvinklade bevakning visar också vilket politiskt självmord a-pressen och dess ägare begått när de under åratal valt att lägga ner arbetarrörelsens tidningar istället för att med näbbar och klor kämpa för att behålla dem.

Andra bloggar om: LKAB, Gruvstrejk, SAS, Kabinstrejk, DN, Media, LO, Avtalsrörelse, HTF

AD säger : Korrekt säga upp Per Johansson

AD har idag sagt att det var rätt att säga upp den facklige förtroendevalde Per Johansson från sitt arbete i Stockholms tunnelbana.

De fackliga representanterna menar att de var fel att avskeda honom men
rätt att säga upp honom. (Skillnaden är att ett avskedande träder i kraft omedelbart medan en uppsägning kräver uppsägningstid.)

Utan att ha läst domen mer än extremt översiktligt kan kan man nog konstatera att den är en uppmaning till förtroendevalda och alla andra anställda att hålla tungan rätt i mun när man kritiserar sin arbetsgivare, både intern och offentligt.

Taket kommer att sänkas ytterligare på jobbet. Anmärkningsvärt är också uttalandet “Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå in på frågan om klubbens kritik av bolagets arbete med säkerhets- och arbetsmiljöfrågor har varit befogad.” Eftersom det är detta mycket av konflikterna gällt.

Andra bloggar om: Per Johansson, Veolia, Connex, Arbetsdomstolen

Högeralliansen ordnar bokbål

Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet är nu i full gång. I stort sett samtliga anställda har redan sagts upp. Och 500 hyllmeter av institutets böcker ska slängas på soptippen.

Ett av den borgerliga alliansens första beslut efter intåget i regeringen var att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Ett av argumenten från högerhåll för att motivera nedläggningen var att Arbetslivsinstitutet sysslade med ideologiproduktion åt det socialdemokratiska partiet.

Strax efter att beslutet blev offentligt startade skyddsombuden vid SSAB i Luleå ett protestupprop mot nedläggningen av institutet och de kraftiga nedskärningarna på Arbetsmiljöverket som också aviserades. I uppropet påtalade skyddsombuden bland annat att ”högeralliansens beslut att lägga ner Arbetslivsinstitutet den 1 juli kommer att få förödande konsekvenser för dagens arbetslivsforskning”. Andemeningen i uppropet var att följderna av nedläggningen ytterst skulle gå ut över alla arbetare som jobbade i riskfyllda arbetsmiljöer där risken att drabbas av olyckor, ohälsa och arbetssjukdomar är mycket stor.

Att det var många som tyckte likadant var helt uppenbart. På någon månad hade 209 000 personer undertecknat uppropet och samma dag som beslutet om nedläggningen skulle klubbas i riksdagen genomförde skyddsombuden från SSAB en uppvaktning av arbetsmarknadsminister Littorin. Den massiva arbetarprotesten nonchalerades totalt. Alliansen klubbade igenom beslutet som innebar dödsstöten för institutet. Att Arbetslivsinstitutet är mycket ansett internationellt visade sig inte minst när i stort sett vartenda liknande institut och universitet runt om världen också protesterade mot nedläggningen.

”Oerhört tragiskt”

Nu är nedläggningen i full gång.

Mer än 400 anställda i Stockholm, Malmö, Göteborg, Östersund, Norrköping och Visby blir av med jobben till sommaren.

– All personal utom 34 personer är uppsagda, säger Janerik Persson, ställföreträdande generaldirektör på Arbetslivsinstitutet, till Dagens Arbete.
Bland de 34 som finns kvar tills vidare är cheferna och de som arbetar med avvecklingen av huvudkontoret i Stockholm.

Arbetslivsinstitutet har ett gigantisk bibliotek som rymmer material och forskning om arbetslivsfrågor. Totalt omfattar det 2 000 hyllmeter. 1 500 av dessa hyllmeter skall nu föras över till Stockholms Universitet – övriga 500 hyllmeter skall slängas på soptippen.

– Trist. Det är oerhört tragiskt, säger generaldirektör Janerik Persson.

Andra bloggar om: Arbetslivsinstitutet, Alliansen

Låga lönelyft och maktförluster

Nyligen sa Metalls ledning ja till ett centralt avtal som ska gälla i tre år. LO-tidningen sammanfattade kritiskt avtalet med orden att det är “svårt att inte gratulera arbetsgivarvärlden till en så här långt framgångsrik avtalsrörelse”.

I svensk industri har produktiviteten ökat mest i västvärlden, bara i Taiwan och Sydkorea har industrin blivit mer effektiv. Vi vet vad detta betyder: att vi jobbar allt hårdare. Tillsammans med låga löneökningar har det gjort att arbetskraftskostnaden i Sverige minskat mest i Europa.

I årets avtal fanns chansen att kunna ta tillbaka en del av detta. Tyvärr har Metall gått med på ett avtal på samma låga nivå som tidigare, dessutom på tre år. Företagens vinster, direktörernas löner och de höga chefernas bonusar kommer därigenom att fortsätta skjuta i höjden.

Makten över fritiden

Men avtalet handlar inte bara om pengar. Det handlar också om makt. En av de viktiga saker som skulle upp i förhandlingarna var makten över övertiden. Det var efter det förra centrala avtalet som arbetsgivarna lyckades få in de regler som företagen nu använder för att tvinga folk att jobba över. Nu fanns chansen att ändra detta men Metall tog den inte, trots att sådana krav kommit från många håll. Enligt uppgifter släppte Metalls förhandlare dessa krav det första de gjorde.

Trots förhandlingar med fackliga representanter på olika nivåer, anmälan till Arbetsmiljöverket från skyddet och en en massa goda argument från de allra flesta av oss, har inget kunnat påverka fabriksledningens beslut. Rotationerna skall vara små och därmed basta!

Montörer fick nog

På en monteringsavdelning på Volvo Personvagnar fick montörerna för ett tag sedan nog av detta. Liksom på de flesta andra ställen saknades det ofta personal och de redan korta rotationerna blev löjligt små när folk från inhyrningsfirmor ständigt låstes på några av balanserna.

Eftersom det inte hade hjälpt med förhandlingar och argument och chefen inte vågade göra några förändringar.

Makten över arbetstid och anställningar

En sak som det inte talas så högt om är att arbetsgivarnas rätt att bestämma arbetstiden ökats med ytterligare några minuter per dag. En liten men viktig maktförskjutning. En annan maktfråga är regler om anställningar. Även här får arbetsgivarna ökad makt.

Vem bestämmer?

Runt om i världen är det normalt att facket avslutar förhandlingen genom att fråga medlemmarna om de är nöjda genom att ha en omröstning om avtalet. Men inte i Sverige. Senast Metall lät medlemmarna rösta om avtalet var 1954! Istället är det våra representanter i avtalsrådet som får svara för oss. Och där ger de allra flesta alltid samma svar hur än avtalen ser ut: “Ja”.

Lokala förhandlingar

Nu börjar snart de lokala förhandlingarna och då är det upp till Volvo Verkstadsklubb att ta upp såväl ekonomiska krav som maktfrågor. Inte minst makten över vår fritid, våra rotationer och vår arbetsorganisation.

Lars Henriksson, metallarbetare på Volvo

Läs mer om situationen på Volvo Personvagnar i Kvasten

Andra bloggar om: Metall, Facket, Volvo, Avtal