Somalia brinner – USA häller på bensin

Sedan juli 2006 har etiopiska styrkor, stödda av USA, ockuperat Somalia. Efter åratal av diktatur och krig mellan otaliga krigsherrar i landet befinner sig Somalia nu, under Etiopiens militära invasion, i ett katastrofalt läge. Landet på Afrikas Horn har under årtionden varit föremål för interna strider och utländsk inblandning, och än så länge verkar ingen lösning finnas i sikte.

Men vad är det som gör detta land, ett av Afrikas fattigaste och mest trasiga, så viktigt att krigen aldrig tar slut? Linn Hjort tar en titt på Somalia, och kommer till en föga förvånande slutsats.

Läs hela inlägget i tidningen Internationalen.

Bloggat: Svensson
Borgarmedia: DN, SVD1, SVD2, SVD3
Andra bloggar om: Mogadishu, Ockupation, Krig, Somalia, Samhälle, Politik, USA

Bolivia nu

Situationen skärps nu i Bolivia. Högern har hela tiden försökt sabotera den konstituerande församlingens arbete. Man har hävdat att det kravs 2/3 majoritet för en ny konstitution. MAS (vänstern) har med sina allierade nästan två tredjedelar. Nu har församlingen flyttat till en militärförläggning för att skydda sej mot högerns våldsamma demonstrationer.

Stora delar av medelklassen i Sucre kräver att Sucre och enbart Sucre ska bli huvudstad. Idag delar men titeln med la Paz. Sucre var huvudstad fram till 1899 då silverkapitalisterna förlorade
kampen mot tennbaronerna. La Paz har över en miljon invånare, Sucre 250 000.

- Kravet är en löjlig högerkonspiration för att ställa till djävulskap men det finns tillräckligt med idioter i den bolivianska medelklassen precis som i den venezolanska. Det råder ingen tvekan om att en strategi för att nå en situation där en militärkupp, en separation eller en USA-intervention ska kunna motiveras.

I den vita halvmånen (de regioner som domineras av vita boskapsbaroner och vit medelklass) har deras “comite civicos” och deras borgmästare förklarat att de “aldrig kommer att acceptera en MAS-konstitution”. I Sucre rasar våldsamma konfrontationer på gatorna. Ett dödsfall har krävts hittills.

Borgarmedia: SVD, DN1, DN2
Andra bloggar om: Bolivia, MAS, Morales, Sucre La Paz, Demonstrationer, Politik, Samhälle

Burma och kapitalet

Burma har hamnat i världspressens rampljus. Efter åratal av tystnad och lite intresse av de övergrepp på mänskliga rättigheter som landets diktaturregim begått under årtionden har de nyss utbrutna massprotesterna sparkat igång en intensiv aktivitet och uppmärksamhet. Hur många människor som dödats är osäkert, men det kan vara tusentals. Munkkloster har utsatts för militärens räder och flera hundra munkar har arresterats. Men varför bröt protesterna ut nu? Och varför står buddistiska munkar i förgrunden? Var finns resten av oppositionen?

Läs hela artikeln i Internationalen.

I media om Burma: DN1, DN2, DN3, SVD1
Bloggat om Burma: Jonas Morian, Sjölander, Marta Axner, Käringen mot strömmen.
Andra bloggar om: Burma, Protester, Demonstrationer, Munkar, Imperialism, Politik, Samhälle, Kapitalism

Olika inför döden

I alla fall i svenska media. Tre barn i Gaza som blir dödade av den israeliska armén är i dagens svenska borgartidningar en lika stor/liten nyhet som att en missil slår ner i närheten av ett dagis.

Det finns stora skillnader mellan fallen. I fallet med de dödade barnen i Gaza siktade den israeliska armén med uppsåt på barnen. Man dödade barnen övertänkt och med flit. Anledning? Dne israeliska armén säger att de pillade med raketavfyrningsramper. Vilket naturligtvis är en efterkonstruktion. Och cynismen känner ingen gräns. Israel säger att barnen och deras föräldrar får skylla sig själva, eftersom palestinier använder barn som i terrorattacker. Får jag fråga vilken terrorattack det handlade om i detta fall?

I det andra fallet är det ingen som medvetet siktat på ett dagis. Ingen som försökt döda barn med flit. Ingen som sagt att barnen får skylla sig själva eftersom Israel använder barn när de ockuperar främmande stats territorium.

Det är skillnad i verkligheten. Det borde vara skillnad också i nyhetsrapporteringen. Döda barn är betydligt värre än skrämda barn.

Borgarmedia: SVD1, SVD2
Bloggat: Jinge
Andra bloggar om: Palestina, Israel, Gaza, Politik, Media

Israels regelbundna övergrepp och etniska rensning

Idag rapporterar tidningarna återigen om israeliska övergrepp mot den palestinska befolkningen i det som i praktiken är ett enda stort utomhusfängelse, Gaza. Idag har minst tolv människor dödats i något som börjar likna ett långsamt folkmord. Även på Västbanken begår dock Israel övergrepp, vilket också rapporetars i DN-artikeln

Läs mer om Mellanöstern

Bloggat: Jinge,
Borgarmedia: DN1, SVD1,

Klappa muslimerna på huvudet?

Gör upp med villfarelsen att islamisk terrorism har något att göra med fattigdom och västvärldens övergrepp! De terrormisstänkta läkarna i Storbritannien - välutbildade och välbeställda - visar att det handlar om idéer, inte om något annat. Att ”klappa muslimerna på huvudet” och tycka synd om dem gör bara saken värre. För terroristerna ”provoceras inte till att begå mord för att USA:s regering bedriver en viss sorts utrikespolitik. De väljer att utföra vissa dåd, mer eller mindre hjälpta av en process där tillräckligt många anser att det de gör är rätt och riktigt.”

De senaste dagarnas utgjutelser från borgerliga ledarskribenter och debattörer - orden ovan är från SvD:s ledare 4 juli samt Hanne Kjöller och Magnus Norell i DN 5 juli - visar inte bara hur de ideologiska argumenten idag utformas för västvärldens konfrontation med den islamiska världen. De demonstrerar också det intellektuella förfallet bland den liberala borgerlighetens ideologiska ingenjörer - och följder av ”den kulturella vändningen” inom akademiska miljöer under det senaste kvartsseklet.

Det var när 60- och 70-talets vänstervåg klingade av som många intellektuellas intresse försköts från studier av sociala förhållanden och ekonomiska strukturer till kulturen, till människors sätt att vara, tolka och uttrycka sig. Det var en nödvändig utvidgning för att bättre förstå hur maktförhållanden upprättades i vardagen och återskapades, mellan klasser, mellan män och kvinnor och ”vi och dem” i en s k globaliserad värld.

Men den s k ”postmodernismens” strävan att knipsa av kulturen från hårda sociala realiteter öppnade för ytlighetens återkomst på bred front. När allt blev text, åsikt, värdering och attityd gavs borgerligt veckopresstänkande intellektuell status. Eller snarare återgavs. Den klassiska borgerliga 1800-talshållningen till folkliga protester och armod var ju att det handlade om bristande bildning och skötsamhet - kort sagt brist på uppfostran. Det var fostran som skulle leda folket från upproriska vägar till ett sedligare och bättre liv, inte först och främst förändrade sociala förhållanden.

Idag, när många av 1800-talskapitalismens lössläppta ekonomiska förhållanden återuppstår, får vi också stifta bekantskap med dess ideologier - där det ”personliga ansvaret” bekvämt snittas loss från sitt sociala sammanhang. Liksom på det sociala området handlar det om en intellektuell tillbakagång. Djupa och viktiga insikter om samband mellan idéer, människors individuella val och sociala förhållanden kastas på sophögen. Bekvämt förstås - det är lättare att höghöjdsbomba afghanska byar i ”de liberala värdenas” namn än att lösa de sociala frågorna. Men med ett växande pris som lär få betalas i alltmer blodig ränta. Det om något borde väl 1900-talets massförstörelse och megadöd lärt européerna. En läxa om följderna av hårda imperialistiska intressen, hisnande klassklyftor, depression och massarbetslöshet.

Att Hitler och Stalin var produkter av sociala förhållanden som inte får återuppstå utgjorde en central insikt efter andra världskriget och motiv för välfärdsstater, ekonomisk utjämning och globalt bistånd. Inte för att despotiernas anhängare och förespråkare personligen alltid måste ha tillhört jordens fördömda. Tvärtom, fascismen hämtade en stor del av sin kader från intellektuella och medelklass som oroades av social upplösning och deklassering. Den stalinistiska kommunismens ledare kunde vara högutbildade akademiker, som Pol Pot.

Att de terrormisstänkta islamisterna i Storbritannien är läkare - eller att bin Ladin kommer från en stormrik saudisk familj - har inte ett skvatt att göra med de borgerliga ledarskribenternas och debattörernas sak. Det tillhör ju tvärtom politikens trivialiteter att ideologer och initiativtagare ofta rekryteras från intellektuella och medelklass, som bekymras över tillstånd de kommit i beröring med - eller vill utnyttja för egen räkning.
Frågan av intresse, utanför den rent polisiära, är vilka politiska och sociala förhållanden som alstrar anslutning till terrorism och politisk islamism, som gör idéerna och exemplen attraktiva - inte för en handfull intellektuella, utan för tusentals studenter i Islamabad, fattiga bönder i Afghanistan och utblottade i Mogadishu.

Varför anser ”tillräckligt många” att det terroristerna gör ”är rätt och riktigt”, frågar sig ”terrorforskaren” Magnus Norell (DN 5 juli). Det är den rimliga frågan. Men att Norell prompt avfärdar västvärldens och USA:s politik, israeliska tanks och sociala förhållanden som en möjlig förklaring och istället pekar på ”propaganda” och ”retorik” säger något om debattnivån. Själva frågan om varför ”tillräckligt många” anser att islamisternas propaganda och retorik är ”rätt och riktig” återstår ju.

Här kommer SvD (4 juli) och andra som engagerar sig i ”civilisationernas kamp” till undsättning med att peka på islams ansvar. Men varför religiös väckelse och tillflykt till Gud lockar ”tillräckligt många” lämnas förstås därhän. För dem som lever i den bästa av världar handlar striden för liberala västerländska världen om upplysning och fostran - med eller utan missiler. Det är en kamp om åsikter, värderingar och attityder - och på så sätt den fundamentalistiska islamismens spegelbild.

I förlängningen av en sådan avlövad kamp väntar nya bilbomber i London och Bagdad, missiler mot Afghanistan, skärpta gränskontroller och en övervakning av människor som får Orwells 1984 att verka bohemisk. När varje Londonbo redan nu fångas in av trehundra övervakningskameror dagligen (DN 3 juli) och all global internettrafik filtreras i jakt på fiender har vi knappt sett början på hur det moderna samhällsmaskineriet förmår tillmötesgå de ”liberala värdenas orubbliga försvarare”, som Hanne Kjöller efterlyser i kampen mot islamismen (DN 5 juli).

För oss som misstänker att terrorism och religiös hängivelse har något att göra med krigen, ockupationerna, fattigdomen och förtrycket gäller den historiska uppgiften: att göra världen till en god plats att leva i för alla – istället för att fly ifrån eller spränga i småbitar.

Läs mer: Borgare och terrorism, Visst ska vi värna vissa värden
Andra bloggar om: Terrorism, Magnus Norell, Hanne Kjöller, Imperialism, Politik

Dubbelspel i Heiligendamm

Åtta av världens mäktigaste ledare har avslutat sitt årliga möte för att diskutera världens affärer. Klimatfrågan och Afrikas fattigdom stod denna gång i centrum.
Denna ”självutnämnda världsregering” som den har kallats, saknar enligt mångas uppfattning all demokratisk legitimitet och påverkar ändå praktiskt taget alla människors tillvaro.

Före G8 mötet sade Tysklands kansler Angela Merkel att ”syftet med mötet är att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte”. Hon stod som värd för mötet och är nöjd. Hon ville ha en halvering av växtgasutsläppen till 2050, och detta ska ”tas i beaktande”.
President George Bush kunde också se sig som vinnare. Han hade bestämt sig för att inga bestämda mål i klimatfrågan skulle skrivas in i slutdokumentet, och så blev det. Han var tvungen att gå med på att klimatfrågan ska skötas inom FN:s ram, men såg till att själv presidera över möten med de 15 länder som släpper ut mest växthusgaser. USA står själv för en fjärdedel av världens alla utsläpp.

Miljöorganisationer i många länder protesterar mot att det inte förekom några bindande mål för att minska utsläppen. Till exempel John Sauven, chef för Greenpeace i Storbritannien:
– En överenskommelse utan målsättning är knappt värt papperet det är skrivet på.

Fördubbla hjälp till Afrika

Afrikas fattigdom kommer ständigt upp på G8-mötena. 2005 skulle G8 fördubbla sin hjälp till Afrika fram till 2010. Det var stora demonstrationer, det var ”Make poverty history,” det var galor och applåder. Men enligt OECD:s egen statitisk har detta fördubblade bistånd inte synts till.

”G8 smörjer oss med tomma ord”, skriver Aftonbladet i en jätterubrik i lördags.
Det är inte bara de mer än 200 organisationer – fack, kyrkor, NGOer, Attac, Greenpeace och andra miljörörelser, biståndsgrupper, politiska partier, autonoma – som samlades till protest utanför Heiligendamm förra veckan som klart ser vad som händer. Som inte vill acceptera en makt utan legitimitet, som bara verkar för att skydda storföretagens utplundring av fattiga länder.

Ett exempel på utplundring i globaliseringens namn ger Tewolde Berhan Gebre Egziabher till Klassekampen. Han är chef för Etiopiens miljöskyddsmyndighet och besökte Olso förra veckan för att tala vid en Afrikakonferens.

Insisterar på hårda lagar

– Schweiz hade inga patent på läkemedel förrän under senare delen av 1900-talet. Nu insisterar de på att Afrika som plågas av hiv och malaria ska införa hårda lagar, för att det som europeiska företag definierar som sin intellektuella äganderätt, ska respekteras. Sånt är inte till mycket hjälp.

Och George Monbiot, författare och krönikör i The Guardian berättar i förra veckan sitt exempel:
Det handlar om den outslitliga frågan bröstmjölksersättning. I Filippinerna ammas bara 16 procent av spädbarnen, en av de lägsta siffrorna i världen. 70 procent av invånarna har inte tillgång till rent vatten. Och varje år dör 16 000 barn av ”olämplig uppfödning” enligt Världshälsoorganisationen, WHO.

Så brukar det gå när pulvret är alldeles för dyrt för fattiga familjer och vattnet är alldeles för smutsigt. Många barn dör i diarrésjukdomar.

Sen säger statistiken, berättar Monbiot, att 13 procent av barnadödligheten i landet kan förhindras med återgång till amning.
Och givetvis har WHO upprättat ett regelverk för företagen, ingen reklam för bröstmjölkersättning för barn under två år, inga presenter till barnmorskor och annan vårdpersonal och så vidare.

I Filippinerna lägger företagen ut 100 miljoner dollar på reklam varje år.
En samarbetsorganisation för dessa företag (där de flesta av världens stora läkemedelföretag ingår) startade en jättekampanj för pulvret i år, regeringen försökte stoppa dem med nya lagar, företagen gick till Högsta domstolen och fick nej.
USA-ambassaden och USA:s lokala handelskammare börja lobba för försäljningen. Och handelskammarens chef – i Washington den här gången, en mäktig man – skrev till Filippinernas president Gloria Arroyo.

Sådana här lagar vore inte bra för investerarnas förtroende ansåg han. Och Högsta domstolen i Filippinerna ändrade snabbt sitt beslut.

Två exempel bland oräkneliga: om företagens intressen hotas kan G8 sjunga hur många vackra sånger som helst om ”globalisering med mänskligt ansikte”. Den finns inte.

Andra bloggar om: G8, WTO, Heiligendamm