Mullvaden har bytt adress. Från och med nu så återfinns Mullvaden på
http://www.socialistiskapartiet.se/mullvaden/
Arkiv för kategorin 'Övrigt'
17
dec
Ny webbadress
Profitmaximeringen i företag är en av de saker som kapitalismen för med sig. När man driver företag är det främst för att få så stor vinst som möjligt. Pengarna är själva drivkraften. Detta innebär att många är beredda att ta till vilka metoder som helst för att kunna tjäna ytterligare lite mer pengar. Det gäller såväl småföretag som lokala ICA-handlare som stora företag som ICA-Hakon.
Nog för att vi kan bekämpa den här typen av lagbrott som ICA:s agerande lett till med hjälp av den lagstiftning vi ändå har i Sverige. Men så länge vi har kapitalism kan vi aldrig helt bli av med problem som orsakas av den ständiga jakten på mer vinst i företagen. Inte heller att oansvariga höga chefer låtsas som om de inte kan gör något åt situationen trots att de vetat om det hela i flera år.
Borgarmedia: SDS1, SDS2
Andra bloggar om: Köttfusket, Köttfusk, ICA, Förundersökning, Matförgiftning, Livsmedelslagen, Mat, Politik, Samhälle, ICA-Hakon
Peter Widén redogör förtjänstfullt för den kubanska revolutionens landvinningar, dess internationella betydelse och karaktär samt inte minst framstegen inom det ekologiska området. I sitt inlägg kritiserar Peter Widén, med all rätt, den svenska vänsterns förhållande till Kuba. Det gäller inte minst socialdemokratins omsvängning och uppslutning på USA-imperialismens och den exilkubanska maffians sida.
Ledande socialdemokrater, som exempelvis Urban Ahlin i utrikesutskottet, beklagar Sveriges tidigare mer vänligt sinnade hållning till Kuba under Olof Palmes tid . Peter Widén riktar också skarp och befogad kritik mot vänsterpartiet, bland annat Lars Ohlys ryggradslösa hållning i frågan. I sin iver att vara ”rumsrent ” är partiet ovilligt att ta ställning mellan imperialism och antiimperialism, där ju Kuba står i frontlinjen för den senare.
Peter Widén vänder sig också i sitt inlägg mot den del av vänstern för vilka, som han uttrycker det, Kuba inte lever upp till kraven på hur socialismen ska vara.
Det är helt riktigt att inte jämställa Kuba med de före detta stalinistiska enpartidiktaturerna i Östeuropa. Likaså att belysa det politiska inflytande som det kubanska folket trots allt har genom personval till sina politiska församlingar, arbetarparlament, folkomröstningar och självförvaltning. Kuba måste också, som vilket annat land som helst, tillerkännas rätten att ingripa mot krafter som finansieras av främmande makt (USA), yttringar som inte så sällan försöker försvaga det kubanska samhället med hjälp av terror och sabotage.
Saknar alternativa möjligheter
Lika viktigt är det emellertid att betona och belysa bristerna i demokratin och arbetarinflytandet på Kuba. Det innebär bland annat att det kubanska folket saknar möjligheter att presentera alternativa politiska plattformar till den förda politiken, rätten att bilda tendens- och fraktionsbildningar saknas inom kommunistpartiet och likaså rätten att bilda partier utanför kommunistpartiets kontroll. I avsaknad av det kan inte det kubanska folket effektivt kontrollera den förda politiken utan är prisgivet åt maktkampen inom kommunistpartiets slutna krets och mellan olika makthavande skikt inom det kubanska samhället. Militären utgör en sådan maktfaktor, som har ett stort inflytande på den kubanska ekonomin, och där en del sneglar på det kinesiska exemplet. Det är därför inte omöjligt, utan snarare troligt, att den amerikanska regeringen och exilkubanerna försöker bearbeta militären i ett försök att få den att omstörta samhället i nyliberal riktning.
Ett annat stort problem för solidaritetsrörelsen med Kuba, som Peter Widén inte tar upp i sitt inlägg, är Kommunistiska Partiets och det stalinistiska synsättets starka ställning, ett synsätt som okritiskt skönmålar Kuba och försvarar varje felsteg som den kubanska regimen begår. Det medför att det blir svårare att mobilisera den del av den antiimperialistiska rörelsen, som fördömer blockaden, sympatiserar med den kubanska revolutionen, försvarar dess landvinningar och dess internationella betydelse men är kritisk till enpartisystemet. Att vara solidarisk med kubanska revolutionen riskerar att uppfattas som att hylla, eller i varje fall att försvara, ett enpartisystem.
Spelar viktig roll
Kuba, den kubanska revolutionen och dess framtida utveckling spelar fortfarande en viktig och avgörande roll för den politiska utvecklingen, särskilt för den antiimperialistiska kampen i Latinamerika.
För oss antiimperialister är det därför mer angeläget än någonsin att solidariteten med Kuba vinner ökat stöd bland de breda folklagren. För att nå det målet är det viktigt att rörelsen kombinerar konstruktiv kritik av det kubanska politiska systemet med försvar av den kubanska revolutionens landvinningar.
Om vi däremot okritiskt hyllar den kubanska regimen och inte belyser problemen i det kubanska samhället gör vi inte bara det kubanska folket och den kubanska revolutionen en björntjänst, utan bidrar till att reducera Kubas betydelse för kampen mot nyliberalismen och USA-imperialismen i Latinamerika och resten av världen.
Per Hjalmarson
Anders Karlsson
Anders Svensson
Läs också: Venezuelas skuld till Kuba, SP:s Kubaresolution, Var blev ni av ljuva drömmar
Intressant?
Media: SVD1, SVD2, DN
Andra bloggar om: Kuba, Castro, Stalinism, Fidel Castro, USA, Imperialism, Demokrati, Politik
25
nov
Bolivia nu
Situationen skärps nu i Bolivia. Högern har hela tiden försökt sabotera den konstituerande församlingens arbete. Man har hävdat att det kravs 2/3 majoritet för en ny konstitution. MAS (vänstern) har med sina allierade nästan två tredjedelar. Nu har församlingen flyttat till en militärförläggning för att skydda sej mot högerns våldsamma demonstrationer.
Stora delar av medelklassen i Sucre kräver att Sucre och enbart Sucre ska bli huvudstad. Idag delar men titeln med la Paz. Sucre var huvudstad fram till 1899 då silverkapitalisterna förlorade
kampen mot tennbaronerna. La Paz har över en miljon invånare, Sucre 250 000.
- Kravet är en löjlig högerkonspiration för att ställa till djävulskap men det finns tillräckligt med idioter i den bolivianska medelklassen precis som i den venezolanska. Det råder ingen tvekan om att en strategi för att nå en situation där en militärkupp, en separation eller en USA-intervention ska kunna motiveras.
I den vita halvmånen (de regioner som domineras av vita boskapsbaroner och vit medelklass) har deras “comite civicos” och deras borgmästare förklarat att de “aldrig kommer att acceptera en MAS-konstitution”. I Sucre rasar våldsamma konfrontationer på gatorna. Ett dödsfall har krävts hittills.
Borgarmedia: SVD, DN1, DN2
Andra bloggar om: Bolivia, MAS, Morales, Sucre La Paz, Demonstrationer, Politik, Samhälle
25
nov
Den populäre Besancenot
LCR:s stora möte den 22 november på Mutualité i Paris blev en succé. Olivier Besancenot menade att de strider som nu varit betyder att den sociala kampen är tillbaka i kampen mot Sarkozy. Den traditionella arbetarrörelsen har noll att komma med, bara formell kritik av regeringen. Nej, det krävs ett nytt parti som nu är i färd med att bildas etc, etc.
Läs mer i Le Monde
Media: Internationalen, Arbetaren, SVD
Bloggat: Svensson1, Svensson2
Andra bloggar om: Olivier Besancenot, Besancenot, LCR, Strejk, Opposition, Tågstrejk, Frankrike, Politik, Samhälle
I december 1998 vann Hugo Chavez presidentvalet och inledde en samhällsomvandling som han kallade den bolivarianska revolutionen. Den syftade till att lyfta majoriteten av befolkningen ur fattigdomen och utveckla landet socialt och ekonomiskt. Inspirationen kom från överste Simon Bolivar, som 1811 befriade sitt land från den spanska kolonialmakten.
Då Chavez kom till makten hade landet genomlidit årtionden av diktatur, misskötsel av ekonomin och nyliberalt stålbad. Bland sina första vallöften var att genomföra en folkomröstning till ny författning som innefattade såväl politiska fri- och rättigheter som rätt till social välfärd och skydd mot diskriminering för minoritetsgrupper. En viktig nyhet var att soldater för första gången fick rätt att rösta.
Under 2001 genomfördes nya lagar som innebar förbud mot privatisering av oljeindustrin, beskattning av företag, ökad reglering av bankernas verksamhet och en jordreform. Inkomsterna från oljeindustrin skulle bekosta de sociala projekten.
Det var detta som ledde till att landsorganisationen CTV och arbetsgivarorganisationen Fedecameras förberedde en kupp i mars 2002. De stora medierna i västvärlden, däribland de stora dagstidningarna i Sverige, uttryckte förståelse för kuppen trots att den riktade sig mot en demokratiskt vald regering. Den spanske premiärministern Aznar erkände den nya kuppregeringen, Vilket var en av orsakerna till Chavez politiska utfall mot denne på det iberoamerikanska toppmötet i Chile.
Under kuppen 2002 ställde sig de i huvudsak privatägda medierna kuppmakarnas sida, däribland TV-stationen RTCV. Kanalens företrädare gjorde heller ingen hemlighet att de förvanskat, vinklat och producerat informationen till förmån för kuppmännen.
Då revoltförsöket slogs ned efter två dagar, fick emellertid RTCV fortsätta att bedriva markbundna sändningar i gott och väl ett halvt decennium. De kom även i fortsättningen att sända regimfientlig propaganda, exempelvis under oppositionens lockout- och strejkkampanj i årsskiftet 2002/2003.
I vilket annat land hade en TV-kanal som aktivt understött en militärkupp fått fortsätta sända licenstiden ut ? Menar Zaida Catalán verkligen att detta är ett bevis för att “Chavez mediala åsiktskontroll nått oproportionerliga höjder” ?
Under de senaste åren har reformpolitiken fortsatt, med hjälp av kubansk sjukvårdspersonal och lärare samt under inspiration av det venezolanska folkets självständiga organisation utanför de officiella institutionerna.
Exempelvis har andelen fattiga minskat från 43 % 1998 till 30% , arbetslösheten minskat från 18% till 8% 2007. Andelen av regeringens budget som går till offentlig konsumtion har ökat från 21 % 1998 till ca 30% år 2006.
Genom olika projekt, så kallade Misiónes, har man lyckats utrota analfabetismen, vilket bekräftats av UNESCO 2005, 70 % av befolkningen har numera tillgång till sjukvård och ca 15000 lågprisbutiker, så kallade Mercals, har etablerats runt om i landet som säljer subventionerade billiga basvaror till befolkningen.
Den folkliga organiseringen på basnivå är ett utmärkande drag för den pågående politiska processen i Venezuela och bildar samtidigt ett mönster för kampen mot nyliberalismen i Latinamerika. Organiseringen uppmuntras av regeringen, men sker på initiativ av befolkningen.
Grunden för den nya folkmakten är consejos comunales, lokala råd. Genom dessa genomförs en stor del av de sociala reformer där statsmakten står för de ekonomiska medlen och dess utförande sker under kontroll av de lokala självstyrande organen.. Antalet råd uppgår nu till över 16000.
Chavezregeringen går vid sidan av de officiella kanalerna genom att slussa över pengar direkt till sina Misiónes. Därigenom ställer man statsapparaten åt sidan vilket är ett led i att ersätta den med en ny administration som kontrolleras demokratiskt och de som ansvarar för dess genomförande är avsättningsbara på samtliga nivåer. En stor del av statstjänstemännen är också motståndare till den nuvarande politiken, så den parallella administrationen är ett sätt att undvika sabotage.
Ett antal företag, som pappersbruket Venepal, ventilfabriken CTVC, aluminiumföretaget Alcasa och elbolaget Cadafe har förstatligats under arbetarkontroll.
Det förslag till grundlagsreform, som lagts fram och skall folkomröstas om ,innebär att de demokratiska rättigheterna stärks. Exempelvis kommer politiska mandat, inklusive presidentämbete, kunna upphävas om 20 % av en valkrets önskar det. De lokala maktorganen
stärks och deltagandedemokratin skall tillämpas i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Centralbanken skall också förlora sitt oberoende och ställas under demokratisk kontroll.
Militären spelar en betydelsefull roll i utvecklingen. En stor del av personalen kommer från fattiga förhållanden och är utbildade inom landet, till skillnad från i många andra latinamerikanska länder. De upplåter också lokaler för utbildning och deltar i bygge av bostäder åt bostadslösa. Majoriteten av militären ställde sig också på Chavezregeringens sida under kuppförsöket 2002. Däremot får inte militärer gå med i socialistiska partier, vilket innebär att de ännu inte omfattas av fullständiga demokratiska rättigheter.
Hugo Chavez har bankruttförklarat det kapitalistiska systemet och detta i ett land där den rikaste femtedelen av befolkningen lägger beslag på 53% av inkomsterna medan de fattigaste femtedelen får nöja sig med 3 %. Mycket återstår alltså att göra för att kunna förverkliga visionen om ett bra samhälle för hela befolkningen.
Den politiska utvecklingen i Venezuela går i riktning mot en utökad politisk och ekonomisk demokrati. Med en folklig mobilisering på basplanet och med krav på ekonomisk och
politisk demokrati, befästs dessa krav i lag och förs fram aktivt i och utanför parlamentet. Militären är än så länge fortsatt lojal med den förda politiken och flera andra länder i Latinamerika fortsätter att radikaliseras i motståndet mot nyliberalismen.
För stora delar av det venezolanska folket innebär de reda genomförda reformerna skillnaden mellan liv och död och att en demokratisk struktur upprättas som angår och omfattar även de fattiga och inte bara korrumperade parlamentariker, kort sagt - att en annan värld är möjlig! Zaida Catalán , som säger sig vara en försvarare av demokratiska fri- och rättigheter, fnyser föraktfullt åt detta och kallar det “ett fascistiskt fasadverk”. Det är djupt beklämmande !
Per Hjalmarson
Medlem i Venezuelagruppen i Göteborg
Intressant?
Bloggat: Biology and Politics1, Svensson1, Svensson2, Biology and Politics2, Frasse
I media: SVD1, SVD2, DN
Andra bloggar om: Venezuela, Hugo Chávez, Demokrati, Militär, Politik, Samhälle
Enligt en opinionsundersökning från det välrenommerade institutet BVA menar 40 procent av fransmännen att LCR:s Olivier Besancenot är en person som borde ha större inflytande i politiken. Han toppar listan tillsammans med Ségolène Royal, men lämnar alla andra socialister och övrig vänster långt bakom sig. Kanske en dörröppnare för den unge brevbäraren från LCR som hoppas/ drömmer om att kunna bilda ett nytt parti till vänster om vänstern!
(Källa: webbradion Europe 1)
Bloggat: Svensson
Andra bloggar om: Frankrike, Olivier Besancenot, LCR, Ségolène Royal, Politik, Vänstern
Arbetare och ungdomar för ett rött Europa!
Skåne Social Forum, Lund
Lördag 20 oktober 12-13.45, Mejeriet
Inledare: Anders Svensson
Arr: Socialistiska Partiet, veckotidningen Internationalen, tidskriften Tidsignal
Läs mer hos Svensson
Argument mot Sverigedemokraterna
Skåne Social Forum, Lund
Lördag 20 oktober, kl.15-16.45, SH: Rum 1
Talare: Mats Deland (historiker), Kajsa Lindohf (Expo)
Moderator: Linn Hjort (Internationalen)
Arr: Arbetaren, Internationalen, Tidsignal
Läs mer på Intisbloggen.
Andra bloggar om: Skånes Sociala Forum, Skåne Social Forum, Lund, Sverigedemokraterna, Vänstern, Internationalen, Socialistiska Partiet, Politik
På allt från Swatch-klockor till skidmärken blickar idag Che Guevaras ansikte mot oss. Dem legendariske revolutionshjälten i skäggg och basker har blivit ett kommersiellt framgångsrikt varumärke. Samtidigt har hans ideal fått något av en renässans bland dagens radikala ungdomar. Som en symbol för rätten att göra uppror och den ultimativa rättvisan tronar han med sitt martyrskap fram som en socialismens Jesus. Men vad stod egentligen denne mytomspunne man för politiskt? Vad har han att säga och lära oss idag?
(Av Anders Karlsson, urspungligen publicerad i Röda Rummet 2/1997 där du också kan läsa hela artikeln)
Bloggat: Trotten, Erik Svensson
Om Che i media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, EX
Läs mer om Che Guevara och Latinamerika.
Andra bloggar om: Che Guevara, Kuba, Cuba, Demokrati, Stalinism, Diktatur, Socialism, Gerillakrig, Gerilla, Politik
SVT:s nyproducerade dramaserie Upp till kamp lyckades piska upp ett intresse redan innan den började sändas. Många undrade vilken sorts bild den svartvita skildringen av ungdomarna i 60- och 70-talets Göteborg skulle förmedla.
Nu har tre av fyra avsnitt sänds och kommentarerna haglar över serien. Göte Kildén som själv var ung och aktiv i Göteborg under den här tiden, ger sin tolkning.
Så här när tre av fyra avnitt visats, av Peter Birros och Mikael Marcimains dramaserie om sextio- och sjuttiotalets ungdomsrevolt, är det framförallt Lena Selanders scenografi som riktigt rycker tag i mig. Eftersom fonden i det sex timmar långa dramat är det Göteborg, där jag själv dansade och demonstrerade under dessa år, så finns här mängder av bilder, som för mig oerhört starkt minner om människor, händelser, stämningar, dofter och lukter, minnen som därför likt glada höstlöv kommer att virvla runt i huvudet.
Läs hela recensionen i tidningen Internationalen.
Svensson har skrivit flera inlägg på sin blogg: Hagahusockupationen, Arendalsstrejken, Menedsrättegången, Spanska konsulatet, Gudmundson gör sig dum, 68-vänstern, Stalinismens sjuka ansikte, Hamnarbetarstrejken 1974, IB-agenten
Borgarmedia: SVT1, SVT2,
Andra bloggar om: Upp till Kamp, KP, KPML(r), Hagahuset, Politik, Samhälle, TV, Göteborg, 1968, Peter Birro, Mikael Marcimain, Arendalsstrejken
Senaste kommentarer